Resenär skildrar underjordisk by i Derbyshires grotta

Underjorden i Derbyshire.

I denna engelska provins, som är berömd för sina märkliga naturfenomen, finns en underjordisk grotta som Moritz beskriver på följande sätt i sin engelska reseskildring (Reds. anm.: "Reisen eines Deutschen in England im Jahr 1782", Berlin 1785, s. 203):

Jag stod en lång stund fylld av beundran och häpnad och såg framför mig en fruktansvärt brant och hög klippa, på båda sidor bevuxen med gröna buskar. Högst upp fanns förfallna murar och torn efter ett gammalt slott som en gång stått på klippan, och nedanför, vid dess fot, gapade en farlig grottöppning där allt tedde sig kolsvart när man såg in i den direkt från middagssolen.

Medan jag stod där full av förundran fick jag vid den mörka ingången till grottan syn på en man med vilt och barskt utseende, som frågade mig om jag ville se grottan – varvid hans grova röst gav ett starkt eko därinne. Med sitt svarta rufsiga hår, sina smutsiga och trasiga kläder och sitt buttra sätt att tala hade denne man en sådan likhet med Charon att jag genast tyckte mig befinna mig i underjorden.

Till vänster vid grottans ingång låg en avhuggen trädstam, vid vilken traktens barn lekte.

Vägen in i grottan sluttade nedåt, så att dagsljuset som kom in genom öppningen efterhand avtog till en skymning. När vi gått några steg framåt – vilken syn för mig! Under det väldiga valvet såg jag på en gång en hel underjordisk by, vars invånare, lediga från sina arbeten eftersom det var söndag, satt glada och belåtna med sina barn vid dörrarna till sina låga hyddor.

Knappt hade vi lämnat dessa små hus bakom oss förrän jag här och där fick syn på en mängd kringspridda hjul, på vilka det underjordiska folket slog rep om vardagarna. Jag tyckte mig se Ixions hjul och danaidernas oupphörliga arbete.

Ju djupare vi steg ned, desto mindre tycktes öppningen genom vilken dagsljuset kom in, och mörkret tilltog nästan för varje steg, så att till slut...

(Reds. anm.: Texten fortsätter i ett senare nummer.)

Underjorden i Derbyshire.

I denna Provins af England, som är berömd för sina besynnerliga natur-alster, finnes en underjordisk Håla, af hwilken Moritz i sin Engelska Resa *) lemnar följande målning:

Jag stod en lång stund full af beundran och håpenhet, och såg framför mig en förskräckligen brant och hög klippa, på båda sidor bewäxt med gröna buskar; ofwantil förfallne murar och torn efter et gammalt Slott, som fordom stått på denna klippa, och nedantil wid deß fot et farligt swalj af en håla, der alt syntes kälswart, då man på en gång såg dit in ifrån middagssolen.

I det jag stod så full af förundran, blef jag warse wid den mörka ingången til Hålan, en Man af et wildt och barskt utseende, som frågte mig om jag wille se hålan: hwarwid hans grofwa röst gaf et starkt genljud derinne. Denne Man hade med sit swarta burriga hår, sin smutsiga och sönderslitna klädnad och sit buttra uttal, en sådan likhet af Charon, at jag genast trodde mig wara i underjorden.

Til wänster wid ingången til hålan låg en afhuggen stam af et träd, wid hwilket nejdens barn lekte.

Wägen i hålan gick sluttande ned, så at dagen, som kom igenom öpningen, småningom tog af til en skymning. Då wi nu gått fram några steg, hwilken syn för mig! at på en gång få se under det ofantliga hwalfwet en hel underjordisk By, hwars inwånare, lediga ifrån sina arbeten så wida det war söndag, suto glade och förnöjde med sina barn wid dörarne af sina låga hyddor.

Knapt hade wi lemnat deßa små hus bakom oß, då jag blef warse här och där kringströdde en mängd af hjul, hwarpå det underjordiska folket slog rep om sökendagen. Jag trodde mig se Irions hjul och Danaidernes ouphörliga arbete.

I den mån wi stego djupare ned, syntes öpningen genom hwilken dagsljuset inkom, bli alt mindre och mindre, och mörkret tog til nästan med hwart steg, så at til slut

*) Reisen eines Deutschen in England im Jahr 1782; Berlin 1785, p. 203.

[[FORTSÄTTER]]