Så förvandlas Finlands kärr och mossar till åker

Upplysning om sättet att odla upp kärr och mossar till åker och äng.

Det är känt att Finland har kärr och mossar på många tusen tunnland som, ouppodlade, inte bara i onödan upptar en betydande del av landets yta, utan också genom den köld och de rikliga frostämnen de hyser i hög grad bidrar till klimatets hårdhet, orsakar svåra frostnätter, skadar vårt åkerbruk och berövar lantbrukaren, ofta på en enda natt, frukten av allt det arbete han under året lagt ner på sin jord. Utan vidlyftiga bevis inser därför var och en mycket lätt att den möda och kostnad som läggs på att odla upp sådana oländiga sankmarker är väl använd i flera avseenden och bidrar till både enskild och allmän nytta.

Bonden i Savolax har sedan länge känt till och tillämpat detta odlingssätt, som därifrån så småningom spritt sig även till några andra trakter av landet. Det vore önskvärt att det snart nådde även de övriga, för att – med besparing av våra dyrbara men minskande skogar – ge ett fördubblat utrymme och en säker utkomst, förvärvad med rimligt arbete, åt Finlands växande befolkning.

(Fotnot: Sammandrag av de uppgifter om detta odlingssätt som välvilligt meddelats oss av två i saken erfarna lanthushållare i Nyland och södra Österbotten. Särskilt på det senare stället bedrivs dessa uppodlingar numera med stor iver och största fördel av både ståndspersoner och allmoge. Därför bidrar vi gärna till att sprida dessa nyttiga upplysningar även till de orter som ännu inte hunnit vänja sig vid detta i många avseenden så fördelaktiga lantbruk.)

Innan något arbete läggs ner på sådana uppodlingar bör – för att undvika misstag och större kostnader än en framtida avkastning kan ersätta – såväl arealen som grunden, djupet och läget hos de mossar man tänkt odla upp noga undersökas, och en plan för hela det tilltänkta arbetet med tillhörande kostnadsförslag upprättas, så att man sedan kan fortsätta sitt företag systematiskt och med säker beräkning.

När det gäller att bestämma vidden är vanliga lantmäterikartor, liksom de beskrivningar som medföljer dem, föga att lita på. Eftersom mossar vid de flesta storskiften hittills har betraktats som odugliga för all uppodling och vanligen räknats som impediment, är det inte att undra på om de ansvariga slarvat med mätningen och karteringen. Säkrast är därför, i synnerhet om mossen är vidsträckt, att låta mäta upp den på nytt och noggrant innan något arbete läggs ner – något man sedan har både nöje och nytta av, såväl vid uppodlingens anläggning som under dess fortgång.

Grunden och djupet hos en mosse prövas säkrast med vanlig jordborr, eller i brist på sådan med släta störar av tillräcklig längd, som skärs ut något på sidan av den vässta änden, så att något av alven kan fastna i dem när de trycks ner och vrids runt. Lergrund väljs vanligen helst, eftersom den ger hopp om den bästa och varaktigaste ängen i framtiden; men till åkerbruk duger även mossar med sandbotten, kanske också till äng, om bottnen annars är någorlunda fast och tillräcklig matjord för gräsväxten lämnas kvar obränd. Ju djupare en mosse är innan man når alven, desto lämpligare och förmånligare är den att odla upp, i synnerhet om den dessutom är fylld av nedfallna och mossövervuxna träd, vilkas stammar och rötter – dels förmultnade, dels förvandlade till aska av elden – ger växterna rikligare näring, främjar fruktbarheten och i framtiden rikligt ersätter den större möda och kostnad som krävs för att odla upp sådana mossar fulla av träd och rötter.

Slutligen måste också avloppet noga undersökas samt mätas och avvägas till längd och höjd, så att man kan avgöra om vattnet efterhand kan tappas ut och sänkas så lågt som kärrets djup en gång i framtiden kräver. Först efter dessa undersökningar kan ett säkert kostnadsförslag för företaget upprättas av någon erfaren man, och åtminstone med sannolikhet avgöras om det kommer att bära sig och löna sig eller inte. Visar sig mossen vara flera alnar djup och ligga på jämn och god grund, så att man kan räkna med några skördar, kan man tryggt satsa 10 riksdaler per tunnland och därutöver enbart på avloppet, och investeringen kommer att bära sig, även med lånade pengar.

På dessa grunder blir urvalet alltid säkrare än när ett oerfaret öga dömer efter markens yttre läge och utseende, för under sandmoar, berg och stenbackar påträffas ofta mossar med bästa lerbotten. Skogskärr, särskilt sådana som är bevuxna med gran och lövträd, väljer många först till uppodling, eftersom de på kortast tid kan bli äng; men erfarenheten har visat att dessa ofta lönar sig sämre än en vid första anblicken föraktlig slätmosse, som bara bär några förkrympta tallar, pors, hjortronris, tranbär med mera. I de förra finns nämligen inte alltid den matjord som behövs, medan en god mosse däremot, när den brukas rätt, hyser sådan i största ymnighet, till mångårig näring för både säd och gräs. Om det i ett vattensjukt kärr finns en aln djup gyttja, får man efter den nödvändiga dikningen och röjningen knappast en fjärdedels aln fast mylla, hur varsamt man än bränner. Det tål inte att besås mer än en gång, och om det varit bevuxet med grövre skog kostar rothuggningen säkert mer än vad en skörd kan betala; resten av kostnaden ska då den blivande ängen så småningom ersätta, men med så grund matjord kan inte heller den bära sig länge.

Ett rätt anlagt mossbruk betalar däremot mångdubbelt sin förståndige och tålmodige odlares kostnad och möda enbart med den säd som vinns, och därutöver får han en god och varaktig äng på köpet. Klokast är därför att i vårt redan av skogsbrist plågade land endast dika ut kärren i viss mån, särskilt de grundare, och sedan låta dem bära skog och nödvändigt gräsbete – då är de inte onyttiga. Däremot borde de ofruktbara och för det mesta skadliga mossarna överallt angripas med största iver och förvandlas till bärande åker- och ängsfält, på det sätt som nu i korthet ska anges.

(Fortsättning följer.)

Underrättelse om sättet at upodla kärr och moßar til åker och äng (*).

Det är en känd sak, at Finland har kärr och måßar til många 1000 tunneland, som oodlade, icke allenast onyttigtwis uptaga en betydande del af landets area, utan ock genom den köld och de öfwerflödige frostämnen de inom sig hysa, i märkelig mon bidraga til Climatets hårdhet, wålla swåra frostnätter, skada dymedelst wårt åkerbruk, och betaga Landtmannen, ofta på en enda natt, frukten af alt det arbete han året öfwer på sin jord nedlagt. Utan widlyftiga bewis inser således hwar och en ganska lätt, att den möda och kostnad, som anwändas å slika oländiga och sanckmarkers upodling, är i flerehanda afseenden ganska wäl anwänd, och bidragande både til enskild och allmän båtnad.

Sawolax Bonden har redan längesedan känt och idkat detta odlings-sätt, hwarifrån det småningom spridt sig äfwen til några andra trakter af Landet. Önskeligt wore at det snart måtte sträckas äfwen til de öfriga, för at med besparing af wåra dyrbara men aftagande skogar, gifwa et fördubbladt utrymme, och en säker samt med drägeligt arbete förwärfwad utkomst, åt Finlands tilwäxande Folkmängd!

Innan något arbete å slika upodlingar nedlägges, bör, til undwikande af mißtag och större omkostnader, än en framtida afkastning möjeligen kan ersätta, så wäl wid den

(*) Sammandragen ur de upgifter om detta odlings-sätt, som oß benäget blifwit meddelade af twänne deruti erfarne Landthush. i Nyland och Södra Österbotten, på hwilket senare ställe i synnerhet, deßa slags upodlingar numera med mycken nit och med den största fördel, både af Stånds-personer och Allmogen idkas; hwarföre wi med nöje bidrage til deße nyttige underrättelsers kringspridande äfwen til de orter, som ei än hunnit wänja sig wid detta i mångfaldigt afseende så fördelaktiga Landtbruk.

den af areala innehållet som grunden, djupleken och läget af de måßar man ämnat upodla noga undersökas, samt Plan til hela det tiltänkta arbetet, med wederbörligt kostnads-förslag deröfwer upgöras, på det man i Systeme, och med säker uträkning, sedermera må kunna med sitt företagande fortfara.

I afseende på widdens bestämmande äro wanlige Landtmätare Chartor, äfwen som de dem åtföljande Beskrifningar, föga at lita uppå; ty som måßor wid de fläste Storskiften härtils blifwit såsom odugelige til all upodling ansedde, och gemenligen bland Impedimenter räknade, så är ej at undra på, om Wederbörande slurfwat med deras mätning och aftagande; hwarföre säkrast är, i synnerhet om måßan är något widsträckt, at låta densamma å nyo och noga affatta, innan något arbete derå nedlägges, af hwilken anstalt man sedermera, så wäl wid upodlingens anläggning som fortgång, har både nöje och nytta at förwänta.

Grunden och djupleken af en måßa pröfwas säkrast genom wanlig Jordborr, eller i brist deraf med släta störar af erforderlig längd, som på sidan af den hwäßta ändan litet utskäras, så at wid nedtryckningen och kringwridningen något af alfwan deri kan fästa sig. Lergrund wäljes wanligen häldst, emedan den gifwer hopp om den bästa och waraktigaste äng i en framtid; men til åkerbruk tjena äfwen måßor med sandbotten, til äfwentyrs också til äng, om bottnen annars är något fast, och tilräckelig matjord för gräswäxten i dem obränd qwarlämnas? Ju djupare en måßa är, innan man hinner til alfwan, desto tjenligare och förmånligare är den til upodling, i synnerhet om den tillika är upfylld af nedfallna och med måßa öfwerwäxta träd, hwilkas både stammar och rötter, dels förmultnade, dels af elden til aska förwandlade, gifwa wäxterne en ymnigare näring, befordra dymedelst fruktbarheten, och ersätta i en framtid rikeligen den större möda och kostnad, som måste anwändas på slika med träd och rötter bespäckade måßors upodling.

Ändteligen måste och Utfallet noga undersökas, samt til längd och höjd mätas och afwägas, på det man häraf må kunna utröna, om wattnet möjeligen kan efterhand uttappas och fällas så lågt, som kärrets djuplek en gång i framtiden fordrar. Först efter deße undersökningar kan säkert kostnads-förslag öfwer företaget af någon erfaren man upgöras, och med sannolikhet åtminstone bestämmas, om det en gång skall bära och löna sig, eller ej. Befinnes måßan flere alnar djup och liggande på jämn och god grund, så at man kan räkna på några skördar, kan man tryggt wåga 10 R:dr. tunnlandet, och derutöfwer, endast på utfallet, och förlaget skall bära sig, fast med lånta penningar.

På förenämnde grunder sker urwalet altid säkrare, än då et oerfarit öga dömmer efter markens yttre läge och utseende; ty under sandmalmar, berg och stenbackor träffas ofta måßor med bästa lerbotten. Skogs-kärr, särdeles om de äro bewäxte med Gran och löfträd, wäljer mången först til upodling, emedan deraf på kortaste tiden kan blifwa äng; men erfarenheten har lärt, at deße löna sig ofta sämre, än en wid första påseendet föraktelig Slät-måßa, som bär endast några nedwäxta Tallar, Pors, Hjortronris, Tranbär m. m. emedan uti de förra icke altid finnes nödig matjord, som en god måßa deremot, då den rätt upbrukas, hyser i största ymnighet, til mångårig föda både för säd- och gräs-wäxt. Om i et wattusjukt kärr finnes 1 alns djup gyttja, får man, efter deß erforderliga dikning och rödjning, näppeligen en fjerdedels alns fast mylla

mylla, ehuru warsamt det ock brännes. Det tål icke at mer än en gång besås; och om det warit med gröfre skog bewäxt, kostar rothuggningen säkert mer, än en skörd kan betala; det öfriga af kostnaden skall då den blifwande ängen småningom ersätta; men med så grund matjord, kan icke heller den länge bära sig. Et rätt anstäldt måßbruk betalar deremot mångdubbelt sin förståndiga och tåliga odlares kostnad och möda, endast med den Säd, derigenom winnes, hwarförutan han får en god och waraktig äng på köpet. Rådligast är derföre at i wårt redan af skogsbrist beswärade land endast något utdika kärren, särdeles de grundare, och lämna dem sedan at bära skog och nödigt gräsbete, då de icke äro onyttige; hwaremot de ofruktbara och merendels skadliga måßorne allestädes med största ifwer borde angripas, och til bärande åker och ängsfält förwandlas, på sätt nu korrtteligen skall upges.

(Fortsättn. härnäst.)