Kritik mot krusidullerna i svenska brevskrivningsseder

Anmärkningar över vår vanliga umgängesstil, såväl i brev som i tal. (Avslutning, se nummer 31.)

Utan överhetens medverkan kan man i denna fråga varken förvänta sig eller begära någon hjälp. Under tiden tyngs den yttre formen av våra brev av en mängd grundlösa och barnsliga artighetsregler – medan brevens inre kvalitet, skrivsättets elegans, tydlighet och otvungna behag inte får hälften så stor uppmärksamhet. Marginalernas bredd, antalet rader (åtminstone på första sidan), avståndet mellan tilltalstiteln och textens början samt mellan dess slut och underskriften, den så kallade kurtoasin, platsen för datum och namn med mera – till och med hur breven viks – allt kräver den mest noggranna eftertanke!

Och hur fånigt det än i själva verket är att skriva adressen på franska på svenska brev, som i Sverige skickas från en invånare till en annan (av vilka i regel ingendera förstår något annat språk än sitt modersmål), så undviker man ändå därigenom så mycket bryderi och omständlighet att denna sed oftast kan ursäktas.

Eftersom fel mot titulaturen och de många, inte alltid tillräckligt tydligt bestämda, artighetsformerna i brev är så viktiga att de ofta inte kan begås utan kännbara olägenheter (vare sig det sker av okunnighet, brådska eller obetänksamhet), skulle allmänheten i sanning göras en inte obetydlig tjänst om lättnad och hjälp i denna fråga kunde skaffas fram. Vore det därför inte klokt att nödvändiga upplysningar om gällande bruk för titlar och tillhörande hederstitlar årligen infördes i någon av kalendrarna, på samma sätt som exempelvis taxan på stämplat papper?

Att veta vem som bör kallas högvälboren (nämligen enligt allmänt bruk, för här handlar det inte om gamla, sedan länge glömda förordningar), välboren, högädel, högvördig och så vidare, är ju inte mindre angeläget än att veta vem som är prydd med riddarorden, hedrad med högre rang än den tjänst han innehar, med mera. (Reds. anm.: Texten avbryts här mitt i en mening och fortsätter i ett senare nummer.)

Anmärkningar öfwer wår wanliga umgänges-styl, så wäl i Bref som i Tal.

(Slutet. Se N:o 31.)

Men utan Öfwerhetens biträde kan wäl i denna delen någon hjelp hwarken förwäntas eller begäras. Imedlertid är den yttre formen af wåra Bref (åt deras inre beskaffenhet, åt skrifsättets nätthet, deß tydlighet och otwungna behaglighet, ges ej hälften så stor upmärksamhet) af en mängd grundlösa och barnsliga krus-reglor beswärad: marginalernes bredd, radernes antal (åtminstone på den första sidan), afståndet emellan titulaturen och textens början, samt emellan deß slut och underskriften, den så kallade courtoisien, stället för datum och namnet, m. m. (til och med Brefwens wikning), allt fordrar den warsammaste öfwerläggning! Och ehuru fjolligt det i sielfwa wärket är, at skrifwa utanskriften på Swenska bref, som i Swerige sändas ifrån den ena inwånaren til den andra, (af hwilka wanligt wis ingendera förstår något annat språk än sit modersmål), på Fransyska; så undgås likwäl derigenom så mycket bryderi och widlöftighet, at denna sed esomoftast är at ursäkta.

Som nu fel emot titulaturen, och de många, ej altid nog bestämda krus-formerne i Bref, äro så wigtiga, at de ofta ej utan kännbar olägenhet kunna begås (det må då ske af okunnighet, brådska eller obetänksamhet); så skulle allmänheten i sanning ske en icke obetydelig tjenst, om lättnad och hjelp i denna delen kunde henne förskaffas. Månne det fördenskull ej wore rådeligt, at nödiga underrättelser om Cursen på Titulaturer och dem tilhöriga Prädicater, skulle i någondera af Calendrerne årligen införas, på samma sätt som det sker t. ex. med Taxan på stämpladt papper? At weta hwilken som bör heta Högwälboren (nämligen efter allmänna bruket, ty om gamla, längesedan glömda Förordningar är här icke fråga), Wälboren, Högädel, Högwördig, o. s. w. är ju ej mindre angeläget, än at weta hwilken som är prydd med Riddare-Orden, hugnad med högre caracter än den syßla han bekläder, m. m. Ei allenast i anseende til

[[FORTSÄTTER]]