Berättelse, i Sternes maner (översättning).
"Min vän", sade jag, "jag kan inte ge er något, jag har inget." En gammal man, höljd i trasor och med sin röda nattmössa i handen, hade nämligen närmat sig på två eller tre stegs avstånd från vagnsfönstret. Hans mun teg, men hans hållning, och ännu mer hans ögon, bad om en allmosa. Han hade en hund bredvid sig, som liksom sin husbonde fäste blicken på mig och tycktes vädja om en gåva.
"Jag har inget", svarade jag ännu en gång.
Det var en lögn, och den avslöjade brist på känsla. Jag rodnade inför mig själv över att jag sagt det. "Men", tänkte jag, "det här folket är så besvärligt, så påträngande" — men just den här mannen var det inte. "Gud bevare er", sade han ödmjukt och gick bort.
"Hallå! Hallå! Hästar, snabbt!" En vagn hade anlänt. Alla skjutspojkarna kom i rörelse. Tiggaren och hans hund närmade sig, fick ingenting och drog sig undan utan att klaga.
En människa som gjort sig skyldig till ett lågt uppförande skulle förargas om hon mötte någon annan som i samma situation inte betedde sig likadant. Hade de resande i vagnen gett något, tror jag bestämt att det hade förtretat mig. I dagsljus betraktat är detta folk ändå mycket rikare än jag; och likväl — "Gode Gud!" utropade jag, "är deras hårdhet en ursäkt för min?" Denna tanke gjorde mig osams med mig själv. Jag såg mig om efter den gamle mannen, som om jag velat kalla honom tillbaka. Han satt på en stenbänk, med hunden framför sig med huvudet på husbondens knän, och fortsatte att klappa den utan att det minsta lägga märke till mig.
På samma bänk satt en soldat, vars dammiga skor röjde en vandrare. Hans ränsel låg på bänken bredvid, mellan honom och tiggaren, och på ränseln låg hans hatt. (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)
Berättelse, i Sternes maner. (*).
Min wän, sade jag, jag kan ej gifwa eder något, jag har intet. — En gammal man, med trasor öfwerhölgd, och sin röda nattmössa i handen, hade nämligen nalkats på twå eller tre steg til wagnsfenstret. Hans munn teg, men hans ställning, och ännu mer hans ögon, anhöllo om en almosa. Han hade en hund bredewid sig, hwilken så wäl som hans husbonde fäste sina ögon på mig, och tycktes anropa mig om en skänk.
Jag har intet, swarade jag ännu en gång.
Det war en lögn, och förrådde brist på känsla. — Jag rodnade för mig sielf, at jag sagt det. — Men, tänkte jag, detta folk är så beswärligt, så närgånget; — men just denne war det icke. — Gud beware Eder, sade han med ödmjukhet, och gick bårt.
Hå! håla! Hå! håla! Hästar snart! — En Caross hade anländt. Alla Skjutsgossarne kommo i rörelse. Tiggaren och hans hund nalkades, fingo intet, och drogo sig undan, utan at klaga.
En menniskja som giort sig skyldig til et lågt upförande, skulle förarga sig om hon träffade en annan som i hennes belägenhet ej upförde sig på lika sätt. Skulle de resande i Carossen gifwit något, så tror jag wißt at det skulle förtrutit mig. — Wid dagen beskådadt, är detta folket dock mycket rikare än jag; och likwäl — Gode Gud! utropade jag, är deras hårdhet en ursäkt för min? Denna betraktelse giorde mig osams med mig sielf. Jag såg mig om efter den gamla mannen, likasom jag skulle önskat at återkalla honom. Han satt på en stenbänk, hans hund framför honom med hufwudet på sin husbondes knän, som fortfor at stryka honom, utan at det ringaste gifwa akt på mig.
På samma bänk satt en Soldat, hwars dambiga skor rögde en wandrare. Hans ränsel låg på bänken bredewid, mellan honom och tiggaren, och på ränseln hans hatt och
(*) Öfwersättning.
[[FORTSÄTTER]]
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›