Ämbetsmannaförtryck och mutor plågade Finland under förra århundradet

Spridda anteckningar om Finlands tillstånd under det senast förflutna århundradet.

Bland de många svårigheter och olyckor som under förra århundradet plågade Finlands olyckliga invånare var ämbetsmännens förtryck och egennytta inte det minsta onda. Under de ständigt pågående krigen på utländsk mark hann regeringen inte ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de stora oredor som gång på gång smugit sig in i den inhemska förvaltningen, eller stävja den brottsliga självsvåldighet med vilken landets mäktiga efter eget godtycke trampade på lagarnas helgd och sina ringare medborgares rättigheter. Sällan vågade den kränkta allmogen söka domstolarnas skydd mot sina höga förtryckare, och när det någon gång skedde hade de anklagade oftast makt och medel nog att antingen genast tysta missnöjets svaga och darrande röst, eller att genom vrånga och utdragna rättegångar undgå rättvisans straff och en välförtjänt vanära.

Ur trovärdiga handlingar skulle flera bevis kunna anföras för denna bedrövliga sanning. Vi ska till att börja med meddela följande:

Den 5 april 1649 beskrev kammarfiskalen Samuel Crœll från Viborg inför Kungliga Åbo hovrätt tillståndet i Kexholms län på följande sätt:

"Lagläsaren och nämnden tar emot pengar, först av den klagande innan hans sak tas upp, och sedan även av svaranden, varefter de fördröjer målens avgörande" (Reds. anm.: citatet fortsätter i en senare del av texten).

Fotnot: Uppgifterna är hämtade dels ur den härvarande kungliga hovrättens, landskontorets samt det akademiska och kyrkliga konsistoriets samtida akter, dels ur några andra lika trovärdiga enskilda handlingar.

Fotnot: För att bevaka kronans rätt och få någon slags tillsyn över de högre och lägre tjänstemännens ämbetsförvaltning i landet brukade regeringen ibland tillsätta så kallade kammarfiskaler (Reds. anm.: fotnoten fortsätter i en senare del av texten).

Strödde Anteckningar om Finlands tilstånd i sistförflutne Århundrade. (*).

Ibland de mångfaldiga swårigheter och olyckor, som i sistfl. Århundrade plågade Finlands olyckliga Inbyggare, war Ämbetsmanna förtrycket och egennyttan icke det minsta onda. Under de ständigt fortfarande Krigen på utländsk botten, hann Regeringen ej lämna nog upmärksamhet åt de stora oredor, som tid efter annan inritat sig in inrikes styrelsen, eller hämma den brottsliga tiltagsenhet, hwarmed de mägtige i landet, efter godtycko trampade Lagarnes helgd och sina ringare medborgares rättigheter. Sällan wågade den oförrättade menigheten anropa Domstolarnes hägn emot sina höga förtryckare; och skedde detta än någon gång, hade wederbörande merendels styrka och utwägar nog at antingen genast nedtysta misznöjets swaga och bäfwande röst, eller ock genom wrånga och långsamma rättegångar undwika rättwisans näpst och en wälförtjent wanära.

Ur trowärdige handlingar kunde flere bewis anföras på denna bedröfliga sanning. Wi skole til en början meddela följande:

År 1649 d. 5 Apr. beskref Kammar-Fiscalen Samuel Crœll ifrån Wiborg (**) inför K. Åbo Hof-Rätt tilståndet i Kexholms Län på följande sätt:

„Lagläsarn med Nämnden, taga penningar först af den klagande, innan hans sak uptages, och sedan äfwen af swaranden; fördröjande derpå med målens afgörande,

(*) Hämtade dels ur den härwarande Kongl. Hof-Rättens, Lands-Contoirets samt Consistorii Academici och Ecclesiastici samtida Acter, dels ock ur några andra lika trowärda enskilda handlingar.

(**) Til bewakande af Kronans rätt, och för at winna någon slags tilsyn öfwer de i landet tilförordnade högre och lägre tjenstemäns Ämbets-förwaltning, plägade Regeringen stundom tilsätta wißa så kallade Kammar-Fiscaler, hwilkas Ämbets-

[[FORTSÄTTER]]