Pergolesis liv och motgångar skildras för musikälskare

Eftersom allmänheten, genom de konserter som Musikaliska sällskapet under flera år har framfört här i staden, åtminstone till namnet lärt känna många av vår tids mest berömda tonsättare, har vi trott oss göra våra musikälskare en tjänst genom att efterhand lämna korta upplysningar om några av de främsta kompositörernas verk och levnadsöden. Uppgifterna är hämtade ur E. L. Gerbers Historisch-Biographisches Lexikon der Tonkünstler, tryckt i Leipzig 1790–1792 i två delar, ett i sitt slag unikt och förträffligt verk, till vilket kapellmästaren J. S. Reichardt (Reds. anm.: troligen avses Johann Friedrich Reichardt) har lämnat åtskilliga tillägg i de periodiska skrifter som därefter utgivits i Leipzig: Musikalisches Wochenblatt, Musikalische Monatsschrift och Musikalische Zeitung. Vi börjar med den namnkunnige Pergolesi, känd hos oss framför allt genom sin vackra och allmänt berömda passionsmusik.

Giovanni Battista Pergolesi föddes i början av vårt snart tilländalupna århundrade, omkring 1704, i Casoria, en liten stad inte långt från Neapel. Redan som barn togs han in i en på den tiden mycket berömd musikskola i Neapel, som då leddes av Gaetano Greco, och han tillgodogjorde sig undervisningen med sådan framgång att han redan vid fjorton års ålder utmärkte sig genom flera lyckade kompositioner. Hans samtid underkände dock länge värdet av hans verk, av vilka flera framfördes på Neapels olika teatrar, och han delade med många andra framstående upphovsmän ödet att först efter sin död få den rättvisa som okunnighet eller avund under en tid lyckades förneka hans begåvning och mästerverk.

Det var inte bara i Neapel utan även i själva Rom som han blev så illa behandlad. När han 1735 kom dit och komponerade sin opera Olimpiade, samtidigt som en betydligt mindre förtjänt kompositör, Egidio Duni, gav operan Nerone, mottogs Dunis verk med allmänt bifall, medan Pergolesis helt föll igenom och föraktades. Duni själv var dock upplyst och opartisk nog att skämmas över sin oförtjänta seger, gav Pergolesi full rättvisa och sade till honom: "Min vän, var lugn, de förstår er inte." Pergolesi återvände därefter till Neapel. (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Pergolesi.

Sedan wår Allmänhet, genom de numera i flere år härstädes af Musikal. Sällskapet upförde Concerter, åtminstone til namnet lärt känna en mängd af de i wår tid berömdaste Musikaliska Författare; hafwe wi trodt oß göra wåra musik-älskare en tjenst dermed, at efterhand meddela kårta underrättelser om några de förnämste Componisters arbeten och lefnadsomständigheter, hämtade ur E. L. Gerbers Historisch Biographisches Lexikon der Tonkünstler, tr. i Leipzig 1790—1792, 2 del. i stor 8:o, til hwilket i sit slag enda och ypperliga wärk Capellmäst. J. S. Reichardt lämnat åtskillige tilökningar i de sedermera i Leipzig de näsil. åren utgifne Periodiske Arbeten: Musikalisches Wochenblatt, Musikalische Monathschrift och Musikalische Zeitung. Wi göre en början med den namnkunnige Pergolesi, känd hos oß förnämligast genom sin wackra och allmänt berömde Paßionsmusik.

Giovanni Battista Pergolesi föddes wid början af wårt nu snart til ända löpande århundrade, omkring 1704, i Casoria, en liten icke långt ifrån Neapel belägen Stad. Redan som barn uptogs han i en på den tiden mycket berömd Musikalisk Schola i Neapel, som då förestods af Gaetano Greco, och af hwars underwisning han med den framgång begagnade sig, at han redan i sit 14:de år utmärkte sig genom åtskilliga lyckliga musikaliska compositioner; hans samtid mißkände dock länge wärdet af hans arbeten, af hwilka flere upfördes på Neapels åtskilliga Theatrer, och han delade med många andra ypperliga Författare det ödet, at först efter sin död njuta den rättwisa som okunnighet eller afwund til en tid lyckades at förneka hans snille och mästarwärk. Det war ej heller endast i Neapel, utan ock i sjelfwa Rom, som han således blef mißhandlad; ty då han 1735 kom til sistnämnde ställe, och där componerade sin Opera Olimpiade, wid samma tid som en annan wida mindre förtjent Componist Egidio Duni gaf Operan Nerone, uptogs Dunis arbete med allmänt bifall, då Pergolesis deremot aldeles föll och föraktades. Duni sjelf war dock uplyst och opartisk nog at blygas öfwer sin oförtjenta seger, gjorde Pergolesi all rättwisa, och sade til honom: Min wän, gif Er tilfreds, de förstå Er ej. Han wände derpå åter til Neapel, där han på

[[FORTSÄTTER]]