Drottning Katifa begär porträtt av sin karaktär

Österländska berättelser (översättning).

Katifa, drottningen av Gor, hade många fel – eller för att beskriva henne närmare: hon tycktes vara sammansatt av föränderlighet och nycker. En gång fick hon infallet att vilja bli filosof, och sände genast efter den vise Zulbar. Så snart hon fick syn på honom sade hon: "Hädanefter vill jag på fullt allvar lära känna mig själv. Men eftersom jag, för att genomföra en föresats som är så värdig ett förnuftigt fruntimmer, tror mig behöva hjälp, är det min önskan och min befallning att du studerar min karaktär och tecknar en så noggrann bild av mig, att var och en vid första ögonkastet kan känna igen den."

"Vilken av dina karaktärer, mäktiga drottning?" svarade den vise. "Är du så blygsam att du tror dig ha bara en? Vårens blommor är inte så mångfaldiga och mångfärgade som de dygder som det ena ögonblicket efter det andra försköner din själ. Att betrakta dessa dygder – hur de hastigt skjuter upp och blomstrar, sedan försvinner och sedan visar sig på nytt, att se hur de blandas, förenas och skiljs åt samt strider mot varandra – försätter mig och varje åskådare i häpnad och förundran. Men att beskriva dem, eller ens räkna dem – vem förmår det?"

"Jag har läst någonstans", fortsatte filosofen, "att månen en gång beställde en klänning som skulle passa exakt till hennes gestalt och vara av en färg som bäst lämpade sig för henne. Men skräddaren, som hon hade låtit kalla till sig, sade mycket fyndigt: 'O stjärnornas drottning, i alla tider och i alla skepnader behagar och gläder du oss. Men du är ibland stor, ibland liten, ibland bred, ibland smal, i dag vit, i morgon blek och en annan gång röd. Hur kan jag då ta mått på en gestalt som aldrig är densamma? Och vilken färg skulle passa en hy som förändras varje natt?'"

(Berättelsen fortsätter i ett senare nummer.)

Österländska Berättelser.

Öfwersättn.

1. Katifa Drottningen i Gor hade mångahanda fel, eller at nogare charactisera henne, hon syntes wara sammansatt af föränderlighet och nycker. En gång fick hon det infallet at wilja blifwa Philosophe; ofördröjeligen sände hon efter den wise Zulbar. Hädanefter sade hon, så snart hon blef honom warse, wil jag med allt alfwar lära känna mig sjelf; men emedan jag, til at wärkställa en föresats som är et förnuftigt fruntimmer så wärdig, tror mig behöfwa biträde, så är min önskan och min befallning, at du studerar ut min character, och teknar en så noga afbild af mig, at hwar och en wid första ögnakastet kan densamma igenkänna.

Hwilken af dina Characterer, Mägtiga Drottning? sade den Wise. Är du så modeste, at du tror dig hafwa blott en? Wårens blommor äro icke så mångfaldiga och mångfärgade, som de dygder äro, hwilka det ena ögnablicket efter det andra försköna din själ. At åskåda dessa dygder, huru de hastigt upskjuta och blomstras, derpå förswinna, derpå wisa sig å nyo, at se huru de blandas, förena och söndra sig, samt bestrida hwarandra, sätter mig och hwar och en åskådare i häpenhet och förundran; men at beskrifwa, eller endast räkna dem, hwilken förmår det?

Jag har läst någorstädes, fortfor Philosophen, at Månan en gång bestälde sig en klädning, som skulle noga passa til hennes skapnad, och wara af en färg som bäst lämpade sig til hennes. Men Skräddaren, som hon hade låtit kalla, sade ganska finnrikt: O Stjernornas Drottning, på alla tider och i alla skapnader behagar och fägnar du oss; men du är stundom stor, stundom liten, stundom bred, stundom smal, i dag hwit, i morgon blek, och en annan gång röd. Huru kan jag då taga mått af en skapnad, som aldrig är enahanda? Och hwilken färg skall passa til en hy, som hwar natt förändrar sig?

[[FORTSÄTTER]]