Så sköts humlegårdarna i Ingå socken

Om humleodlingen och humlegårdarnas skötsel i Ingå socken (avslutning, se nummer 35).

På månens faser – nymåne eller avtagande måne – tas i allmänhet ingen hänsyn. De personer jag har talat med i ämnet har med lika gott resultat, oavsett tid på månaden, både anlagt humlegårdar, gödslat och risat dem samt huggit ris och störar till dem. Störar som huggs under savtiden tros dock ruttna snabbare än sådana som huggs vid andra tider. En ny stör anses inte heller gynna humlans växt om den genast barkas helt slät, eftersom den då blir mycket hal. Man har nämligen noterat att en ny stör inte får lika många rankor som en gammal, förmodligen därför att de små taggar som humlerankorna är försedda med inte kan fästa sig lika väl vid ett hårt och nytt trä som vid ett gammalt. Störarna bör dock inte avsiktligt göras ojämna, utan alla kvistar ska huggas bort noggrant vid barkningen, eftersom man annars inte får loss humlan ordentligt från stören.

Till störar används både gran, tall och asp, som barkas med handskäror och huggs cirka tre famnar långa. Både gran-, tall- och enris används till risning, men granris anses vara bäst. Om ogräs har fått fäste, eller om alltför många rankor kommer upp – så att fyra, fem eller fler rankor slingrar sig runt en stång trots att humlegården är glest störad – brukar man risa ganska tjockt med tallris. Tallris tros nämligen kväva och hindra både ogräs och humlerankor från att komma upp i alltför stor mängd, och därför används tallris annars inte särskilt mycket.

Humlerankorna, som tas ned för plockning när de är torra och inte våta av dagg eller regn, tas enklast ned genom att man med en skära skär längs stången nedanför humlan. Eftersom alla rankor går runt om stången skärs de ändå alla av, även om man bara skär på ena sidan. Därefter tas stängerna upp och läggs med humlan i en hög tills man ser att det blir en lagom börda humlerankor, varpå stängerna dras ut, eftersom rankorna sedan håller fast i varandra.

Slutligen är det en huvudsak att hålla humlegården väl gödslad. Om kopporna inte är stora och frodiga, utan rankorna bara ger mycket små eller inga humlekoppor alls, är jorden mager. Gödsling, risning och störning bör ske strax efter att tjälen gått ur jorden. Om inte alltför många skott hunnit komma upp innan man hinner utföra dessa sysslor är det dock inte så farligt, eftersom de rötter som först skjuter skott förmodligen ligger i jordens ytskikt och därför, vid mindre gynnsamt väder, inte fullt ut kan driva upp och behålla sin växt. Men man får inte heller dröja med arbetet tills alla skott kommit upp. Om man stöter en stör i humlegården och den går ned i jorden är tjälen borta. När ris körs fram vintertid bör det inte läggas på humlegården utan bredvid, eftersom rishögen alltför länge håller kvar tjälen i jorden på den plats där den ligger.

Om Humleplanteringen, Humlegårdarnes och Humlans skötsel i Ingo Socken. (Slutet. Se N:o 35.)

På nymånad eller nedan göres i allmänhet icke något afseende, utan hafwa de jag talt wid i detta ämne, med lika fördel alla tider på månaden, både anlagt humlegård, gödt och risat den, samt huggit ris och stör dertil; sådan stör som hugges i saftiden, tros dock fortare rutna än den som hugges andra tider; icke heller torde den befordra humlewäxten så länge den är ny, om den straxt barckas helt slät, emedan den då blifwer mycket hal; ty den anmärkning är gjord, at ny stör icke får så mycken ref som gammal, förmodeligen af den orsak, at de små taggar, som humlerefworna äro försedde med, icke lära så wäl kunna fästa sig wid et hårdt och nytt träd som wid et gammalt; dock böra störarne icke med flit göras ojämna, utan alla qwistar noga borthuggas wid barckningen, emedan man annars icke får humlan wäl at loßa från stören.

Till stör nyttjas både Gran, Tall och Asp; hwilka barckas med handskäror, och huggas omkring 3 famnar långa. Både Gran, Tall och Enris brukas at risa med, men Granris hålles för det bästa. Om ogräs innästlat sig, eller ock för mycket refwar upkomma, så at de, när humlegården är wanligen glest störad, ändock gå 4 a 5 eller flere refwar omkring en stång, så pläga de risa något tjockt med tallris, emedan det tros at tallris skall qwäfwa och hindra både ogräs och humlerefwar, at i för stor myckenhet upkomma; i anseende hwartill ej mycket tallris i andra fall nyttjas.

Humlerefwarne, som till plockning nedtagas då de äro torra, och icke wåta af dagg eller rägn, nedtagas beqwämligast på det sättet, at man med en skära nedan om humlan skär långs efter stången, ty så wida alla refwar gå rundt omkring, så affkäras de ändock alla, fast än man endast skär på ena sidan: därpå uptagas stängerne och läggas med humlan i hög til deß man kan afpaßa at det blifwer en börda humlerefwar, då stängerne utdragas, emedan humlerefwarne sedermera hålla sig fast i hwarannan.

Sluteligen sagt, är det en hufwudsak at hålla humlegården wål fet; ty om ej käpporne wåra stora och frodiga, utan sådane refwar gifwas som hafwa ganska små eller alsinga humlekåppor, så är jorden mager. Gödning, risning och störning böra ske straxt efter sedan kälan gått ur jorden; dock om ej alt för mycket bräddar upkommit innan man hinner förrätta nästsagde göromål, är dermed icke så synnerligen farligt, emedan de rötter som först upskjuta brädd förmodeligen ligga i ytan af jorden och således wid infallande mindre gynnande wäderlek icke så fullkomligen kunna updrifwa och bibehålla sin wäxt; men icke får man heller dröja med ofwansagde arbete tils alla bräddar upkommit. Om man stöter med en stör i humlegården och den går ned i jorden, så är kälan bortta. När ris tilköres wintertid, bör det ej läggas på humlegården, utan bredewid, emedan rishögen för länge håller käla i jorden på det stället där han ligger.