Sällskapssång av Rahbek publiceras för läsarna

Sällskapssånger. 1. (av Rahbek).

Låt de melankoliska klaga på den jord vi bebor; den är ändå inte alltid så elak som de tror. Ty även om en tagg ibland sårar din hand, så plockas det ändå praktfulla rosor ibland. Och saken är den, som poeten har sagt: bryt rosen, men ta dig i akt för taggen.

Att hovmäns gunst är så svekfull och skör är dens fel som litar på dessa sviktande rör. En bättre beskyddare har jag valt till vän, som aldrig ännu svikit sina tillgivna: och Bacchus är denne beskyddare, denne vän – han lovar mig glädje och skänker mig den.

Låt Rufus förtala, det är ju hans nöje: vad skurkarna pratar kan bara skurken tro. Det spelar liten roll vilket värde jag har bland dem, när jag bara har vänner som håller mig kär. Att älskas av dem är min ära och tröst; all oro försvinner vid vänskapens bröst.

När lyckans gudinna är trumpen och vred faller jag ned inför kärlekens altare.

(Fotnot: Vänligen meddelade av en litterärt bildad vän. De övriga kommer att införas efter hand.)

(Texten fortsätter i ett senare nummer.)

Sällskapssånger. 1. (af Rahbeck) (*).

Låt mjeltsjuka lasta den jord wi bebo; Den är dock ej altid så elak de tro; Ty sårar en tagg här än stundom din hand, Så plockas dock präktiga rosor ibland: Och saken är den, som Poeten har sagt, Bryt rosen, men tag dig för taggen i agt.

Att Hofmanna gunst är så swikfull och skör Är dens skuld, som tror dessa swigtande rör. En bättre Patron har jag walt mig til wän, Som aldrig beswek sina tilgifna än: Och Bacchus är denna Patron denna wän, Han lofwar mig glädje, och skänker mig den.

Låt Rufus förtala, det är ju hans ro: Hwad skurkarna prata, kan skurken blott tro; Stor sak ibland dem af hwad wärde jag är, När blott jag har wänner som hålla mig kär. Att älskas af dem är min ära och tröst, All oro förswinner wid wänskapens bröst.

När lyckans Gudinna är trumpen och wred, För Kärlekens altare faller jag ned,

(*) Benäget meddelade af en witter wän. De öfriga skola efter hand införas.

[[FORTSÄTTER]]