Paris sektioner i öppen maktkamp med nationalkonventet

Utdrag av nyheter från Paris, den 2 oktober. Uppgiften i Nationaltidningen om att engelsmännen skulle ha landstigit vid Carnac har fullständigt vederlagts i konventets session den 30 september. Välfärdsutskottet har, enligt Merlin från Douai, mottagit officiella rapporter från Carnac som visar att engelsmännen den angivna dagen (29 Fructidor) visserligen visade sig där för att gå i land, men drevs tillbaka. Två brev som också lästes upp i församlingen, från Rennes och Nantes, bekräftar att ingen landstigning har skett och att ingen oro förekommit vare sig vid Quiberon, vid Loire eller i Vendée. Överallt längs dessa kuster står man beredd att tappert ta emot engelsmännen, och det försäkras att Belle-Île har en garnison på 7 000 man, trots att 5 000 skulle räcka för öns försvar. Av två andra upplästa brev framgår att man vid Niort gripit en kurir från Charette med depescher till Paris, av vilka framgår att rörelserna i Vendée hade samband med oroligheterna i Paris. Charette ska ha förklarat för parisarna att det var omöjligt för honom att fortsätta kriget, och att en kontrarevolution, om en sådan ska ske, nödvändigtvis måste genomföras i Paris.

Sektionerna fortsätter att ställa myndighet mot myndighet, och den företrädda folkmakten kämpar alltjämt mot de mäktiga folkrepresentanterna. Segern kommer utan tvivel att tillfalla regeringen, som har bajonetter och kanoner på sin sida, och man ser inte utan oro den stund närma sig då valförsamlingarna ska öppnas, vilket kan bli signalen till öppen strid. Än så länge består dock hela kriget av dekret, beslut, proklamationer och adresser; varje parti vässar sina vapen, och journalisterna, som på sätt och vis utgör de båda förtrupperna, ligger dagligen i skärmytslingar med varandra utan att segern någonsin blir avgjord. Sektionerna fortsätter sina överläggningar trots det hotfulla dekret som utfärdades natten mellan den 26 och 27 september, och de förklarar att detta dekret kränker folkets suveränitet – ett dekret som, för att upprätthålla folkets suveränitet, förbjöd dem att överlägga.

De tidningar som står på sektionernas sida berömmer deras hållning som ståndaktig och rentav majestätisk, men trots denna majestätlighet behandlas de med förakt av konventets tidningar. "Sektionerna i Paris visar nu större ståndaktighet än någonsin", skriver Le Messager du Soir. "Presidenten i sektionen Luxembourg hade, dagen innan dekretet mot presidenterna och sekreterarna utfärdades, beviljats avsked på grund av hög ålder och svag hälsa. Så snart dekretet lästs upp i sektionen intog han åter presidentstolen och ville inte avstå äran att trotsa tyrannernas bastiljer och schavotter till någon annan. I andra sektioner har varje medborgare velat underteckna besluten och överläggningarna med egen hand. I de flesta har var och en velat skaffa sig rätt till förföljelse genom att i tur och ordning ikläda sig uppdragen som president och sekreterare." La Quotidienne skriver: "Några presidenter har blivit rädda för regeringen: haren har skrämt grodorna. De flesta församlingar håller sig dock tappra och visar samma kraft. Presidenten i Luxembourgsektionen, vördnadsvärd för sin ålder, har erbjudit sig åt lagens svärd. Vem är den liktor som vågar bära hand på denne nye Decius?" La Sentinelle däremot behandlar inte presidenterna och sektionerna som romare: "Uppviglarna i Paris förlorar dagligen mark. De redliga medborgarna vill lyda lagen. Presidenterna i flera sektioner, som vissa intrigmakare ville göra till permanenta klubbar, har avgått. Det är sant att man i en av dem, där två presidenter efter varandra avsagt sig hedersuppdraget, vidtog ett säkert mått för att inte stå utan president när det behövs: alla åskådarna – de var tre dussin – förklarade sig, gripna av heroisk harm, vara presidenter. Så fick den ryktbara sektionen 36 presidenter – men vilken otur! Man hade inte en enda åhörare kvar. Förgäves har man pratat, affischerat, proklamerat, slagit larmtrumma och bultat på portar om nätterna: antalet har ändå förblivit 36. Vad gör man nu? De 36 åskådarna gjorde förmodligen rätt i att förklara sig som presidenter; nu måste de 36 presidenterna förklara sig som åskådare."

Av alla skrifter som sektionerna riktat mot konventet sedan den nuvarande striden började har ingen varit så skarp som det svar sektionen Le Pelletier avgivit på den proklamation där nationalförsamlingen gör Paris ansvarigt för folkrepresentanternas säkerhet. (Detta svar kan inte styckas och ska därför återges i sin helhet i nästa nummer.) Sektionen Théâtre-Français, vars sekreterare är La Harpe, har vidtagit en åtgärd av helt annat slag, som kan tyckas oroande för det allmänna lugnet. Den har beslutat sätta upp en fredsarmé, vars uppgift ska vara att bekämpa anarkisterna och de vilseledda – inte med bajonetter, utan med förnuftets vapen. Denna armé ska bestå av sextioåriga gubbar utan uniform. Den ska ha en fana med en gammal man med vit stav i handen, och ovanför honom en duva med en olivkvist i näbben. Armén ska också sättas in mot de trupper som skulle vara nog förvillade att rycka an mot sina medborgare. Beslutet ska föreläggas de övriga sektionerna för antagande.

För övrigt åberopar sig båda parterna på den nyligen antagna konstitutionen, och denna grundlag tjänar redan som utgångspunkt för rakt motstridiga påståenden. Konventet har grundat sitt dekret mot sektionerna på konstitutionen; sektionerna hävdar att församlingen, även om den skulle ha rätt att stifta lagar – vilket enligt deras mening är bevisat ogrundat – ändå har gjort sig skyldig till tyranni genom att överskrida konstitutionsakten, som endast förklarar ogiltighet (nullité) för beslut av primärförsamlingar som överlägger om annat än syftet med deras sammankallande, medan konventet tillåtit sig att påbjuda arrestering av presidenter och sekreterare. I konventets senare sessioner har sektionernas deputerade avvisats från talarplatsen med hänvisning till konstitutionsakten, som förbjuder petitioner från en folkmassa; och med stöd av samma akt har sektionernas anhängare inom konventet låtit förbjuda åhörarläktarna att applådera beslut som strider mot deras avsikter.

Regeringens tidningar påstår att större delen av medborgarna har gjort bot och bättring, och man ser att de ännu inte helt misströstar om sektionernas omvändelse. De talar också om det senaste upploppet i Palais-Royal i en helt annan ton än andra blad. "Det är visserligen sant", skriver Louvet i sitt nummer för den 30 september, "att Jämlikhetsträdgårdens förlorade söner ännu inte gett upp hoppet om att tända ett inbördeskrig och åstadkomma en kontrarevolution. De har förolämpat och överfallit stabsofficerare som talade om sin vördnad för lagen och sin tillgivenhet för konventet. Vissa små varelser får konvulsioner vid åsynen av en blå rock. Om dessa pojkar skulle få övertaget skulle utan tvivel de ärr som republikens soldater bär en dag inför dem bli ett intyg om skräcksystemet och en dom till landsförvisning." Ett av motpartens blad skriver: "Upprorsmakarna, som inser att varken regeringens gästabud, septembermördarnas bistånd, deras rop av 'Leve två tredjedelarna', deras antal eller deras rus kan skydda dem från det dåliga bemötande deras otidiga högmod drar på dem, har tagit till utvägen att frambringa ett beslut, undertecknat av Delmas, Laporte och Goupilleau, enligt vilket krigsmakten får arrestera varje person som i Jämlikhetsträdgården tillåter sig att tala mot nationalförsamlingen eller håna och driva med militärerna. De uppgivna skälen till ett så besynnerligt beslut är att upprorsmän i denna trädgård låtit höra rop som 'Bort med konventet', 'Bort med bajonetterna', 'Bort med departementen', 'Bort med republikanerna' och till och med 'Leve kungen'; att rättsinniga medborgare behandlats illa för att de ropat 'Leve konventet'; och att näringsidkare slutligen sett sig tvungna att stänga sina butiker. Man vet knappt vad man ska förundras mest över i ett sådant beslut – uppgifternas skamlöshet eller att de offentliggjorts." (Fortsättning i nästa nummer.)

Utrikes Tidningar.

Utdrag af Nyheter från Paris, den 2 October. — Den uti NationalTidningen införde underrättelsen om Ängländarnes Landstigning wid Carnac har, uti Convents Seßionen den 30, blifwit fulkomligen wederlagd: "WälfärdsUtskottet, heter det af Merlin från Douai, har bekommit de officiela Tidningar ifrån Carnac, at Ängländarne på den upgifne dagen (29 Fructidor) wisat sig der för at landstiga, men blifwit tilbakadrifne. — Af twänne bref, som äfwen i Församlingen uplästes, ifrån Rennes och ifrån Nantes, bestyrkes, at icke allenast ingen landstigning skett, utan äfwen, at ej någon rörelse förewarit hwarken wid Quiberon, wid Loire eller Vendée, och at man öfweralt wid deßa kuster är färdig at tappert emottaga Ängländarne, äfwensom man försäkrar at Belle-Isle har 7000 Mans Garnison, då likwäl 5000 wore tilräckligt nog til deß förswar ic. — Utaf 2:ne andra, äfwen uplästa bref, inhämtas: at man wid Niort fasttagit en Kurir från Charette som medförde Depecher til Paris, hwaraf utrönes, at Vendeernes rörelser hade gemenskap med Parisarnes, och skal Charette förklarat de sistnämde, at det wore för honom omöjligt at fortsätta kriget, och at man, om en Contra-Revolution skal ske, nödwändigt måste göra den i Paris ic. ic.

Sectionerne fortfara at sätta myndighet emot myndighet, och den representerade Öfwermagten kämpar ännu emot de öfwermägtige Representanterne. Segern skal twifwelsutan tilfalla Regeringen, som har för sig bayonetter och kanoner, och man ser icke utan oro den stund nalkas då Wal-Församlingarne skola öpnas, hwilket torde blifwa signalen til stridens utbrott. Emedlertid består ännu hela kriget uti Decreter, Beslut, Proclamationer och Adreßer; hwarje parti nyttjar och tillagar sina wapen, och Journalisterne, som på wist sätt utgöra de twänne Förtropparne, äro dageligen i schärmytslingar med hwarandra, förblifwande segern altid owiß. Sectionerne rådplåga alt framgent, oaktadt det, natten emellan den 26 och 27 September, utfärdade hotande Decretet, och förklara detta Decret förgripligt emot Folkets Souveraineté, som, för at widmagthålla Folkets Souveraineté, förböd dem at rådplåga. De Journaler som äro dem tilgifne berömma deras skick såsom ganska ståndaktigt och äfwen majestätiskt; men oaktadt denna majestätlighet handteras de likwäl af Conventets Journaler med wanwördnad. "Sec-

tionerne i Paris, säger le Messager du Soir, ådagalägga nu mera ståndaktighet än någonsin förr. Presidenten i Sectionen Luxembourg hade, dagen före Decretets utfärdande emot Presidenterne och Sekreterarne, erhållit sit endtledigande, i anseende til sin höga ålder och swaga helsa. Så snart Decretet war i Sectionen upläst, uppträdde han i Presidentsstolen och wille ej til någon annan afstå den äran at trotsa Tyrannernes Bastiller och Schavotter. Uti andra Sectioner har hwarje Medborgare welat underskrifwa med egen hand Besluten och rådplägningarne. Uti de flesta, har hwar och en welat förwärfwa sig rätt til förföljelse, iklädande sig efter hwarannan Presidents- och Sekreterare-beställningarne." — "Några Presidenter, utlåter sig la Quotidienne, hafwa blifwit rädda för Regeringen: haren har skrämt grodorna. Emedlertid hålla sig de flesta Församlingar raska och ådagalägga enahanda kraft. Presidenten i Luxembourgs Sectionen, wördnadswärd för sin ålder, har anbudit sig åt Lagens glaf. Ho är den Lictor som wågar bära hand på denne nye Decius?" — La Sentinelle deremot handterar ej Presidenterne och Sectionerne som Romare. "Upwiglarne i Paris, yttrar sig detta Blad, förlora dageligen något af fältet. Hopen af redlige Medborgare wil åtlyda Lagen. Presidenterne i åtskilliga Sectioner, af hwilka några Intrigmakare wille göra ständiga Klubbar, hafwa tagit afsked. Det är sant at en ibland dem, som såg 2:ne Presidenter efter hwarannan afsäga sig denna heder, widtagit et säkert mått at icke wara utan när det tarfwas. Alla Åskådarne, (de woro tre dußin) intagne af en hjeltisk harm, förklarade sig för Presidenter. Se här huru den namnkunniga Sectionen får 36 Presidenter; men se också hwilken otur! man hade ej qwar någon enda åhörare. Förgäfwes har man pladdrat, Placatat, proclamerat, larmtrummat, stormklappat på portar om nätterna: antalet har ändå förblifwit 36. Hwad wil man nu göra? De 36 Åskådarne gjorde förmodeligen wäl deruti at de förklarade sig för Presidenter; nu måste ju de 36 Presidenterne förklara sig för Åskådare."

Af alla de Skrifter, som Sectionerne emot Conventet kungjordt ifrån början af nuwarande strid, har ej någon warit så skarp som det Swar Sectionen le Pelletier afgifwit på Proclamationen, hwaruti NationalFörsamlingen gör Paris answarig för Representanternes säkerhet. (Detta Swar kan ej styckas, skal derföre i nästa Blad utförligt meddelas.) — Sectionen Théatre-François, hwars Sekreterare är Laharpe, har widtagit et mått af helt annan art, som tycks kunna wara oroande för almänna lugnet. Den har beslutit upsättande af en Freds Arme, hwars befatning skal blifwa at bekriga Anarchisterne och de förwillade, icke med bayonetter, utan med förnuftets wapen. Denna Arme skal bestå af sextiåriga Gubbar, utan uniform. Den skal hafwa en Fana, på hwilken ses afmålad en Gubbe, med en hwit staf i handen, och deröfwer en dufwa, förande i sin näbb en oliveqvist. Denna Arme skal också utses at gå emot de Troppar som kunna blifwa nog förwillade at antåga emot sine Medborgare. Detta Beslut skulle til antagande föreslås de öfriga Sectionerne. Föröfrigt åberopa sig båda partierne den nyß antagne Constitutionen, och denna Fundamental-Lag tjenar redan til text för så snörrätt emot hwarandra stridande satser. Conventet har på Constitutionen grundat sit emot Sectionerne utfärdade Decret; deße påstå, at Församlingen, om hon än har rättighet at stifta Lagar, hwilket efter deras tanka är bewist ogrundadt,

har hon dock föröfwat et tyranni, då hon öfwerskridit ConstitutionsActen, som endast förkunnar ogiltighet (nullité) emot de Beslut af PrimärFörsamlingar som rådpläga om annat än orsaken til deras sammankallande, då likwäl Conventet tillåtit sig at påbjuda Presidenters och Sekreterares arrestering. — Uti Conventets senare Seßioner har man ifrån Skranket afwist Sectionernes Deputerade, i kraft af ConstitutionsActen, som förbjuder petitioner af en folkmaßa; och, i kraft af samma Act, hafwa Sectionernes Anhängare innom Conventet låtit förbjuda Tribunerne at applådera åt de beslut som äro stridande emot deras afsikter.

Regeringens Dagblad påstå, at större delen Medborgare kommit til bot och bättring, och man ser at de icke ännu aldeles mißtrösta om Sectionernes omwändelse. De tala också om det sista uprädet i Palais-Royal ur en helt annan ton än andra Blad. ”Det är wäl sant, säger Louvet i sit, för den 30 September, at JämlikhetsTrägårdens förlorade Söner icke ännu afstå från sit hopp at antända borgerliga Kriget och åstadkomma en Contra-Revolution. De hafwa förolämpat och öfwerfallit StabsOfficerare som talade om sin wördnad för Lagen, och sin tilgifwenhet för Conventet. Wißa små warelser få convulsioner wid åsyn af en blå råck. Om det wore möjligt at de der piltarne fingo öfwerhand, skulle otwifwelaktigt en dag de årr som bäras af Republikens Soldater, blifwa inför dem et Certificat af SkräckSystem och en öfwerskrift til landsförwisning.” — Uprorsmakarne, säger et af motpartiets Blad, skönjande at, oaktadt Regeringens måltider och Septembriförernes biträde, deras skrik af Lefwe twå tredjedelarne, deras antal och deras rus, ej kunna skydda dem för det elaka bemötande som deras otidiga högmod dem ädrager, hafwa widtagit den utwäg, at framalstra et Beslut, undertecknadt Delmas, Laporte och Goupilleau, genom hwilket Krigsmagten äger at arrestera hwarje Individu, som skulle tillåta sig at i JämlikhetsTrägården tala emot NationalFörsamlingen, begabba eller pußlustiga Militärerne 2c. De föregifne skälen til et så besynnerligt Beslut äro, at Uproriske låtit höra i denna trägård rop af bort med Conventet, bort med Bayonetterne, bort med Departementerne, bort med Republikanerne, samt til och med Lefwe Konungen; at rättsinnige Medborgare blifwit illa handterade för det de ropat Lefwe Conventet, och at ändteligen egendomsmän sett sig nödsakade at tilsluta sina bodar. Man wet just icke hwad som i et dylikt Beslut bör förundra en mäst antingen upgifternes skamlöshet, eller deras kungörande.” (Forts. i nästa Blad.)