Sinnessjuk kvinna på Bedlam rör besökare till tårar

Besöket på Bedlam (fortsättning från nummer 41).

Där stod en kvinna avskild från de övriga, vars utseende hade något mer värdigt över sig. Hennes ansikte var visserligen blekt och förvissnat, men behagligare än de andras, och visade det slags stilla nedstämdhet som väcker medlidande utan fasa. Allas blickar vändes därför genast mot henne.

Vakten som följde besökarna lade märke till det och sade: "Detta är en ung dam som föddes till att åka vagn med sex hästar framför. Hon älskades, om det är sant som jag hört berättas, av en ung herre som var hennes jämlike i börd, men inte alls i förmögenhet. Men kärleken är blind, säger man, och hon föreställde sig honom så som han såg på henne. Hennes far ville förmodligen inte veta av det giftermålet, utan hotade att kasta ut henne om hon någonsin mer sågs i hans sällskap. Därpå gjorde den unge herren en resa till Västindien i hopp om att förbättra sina omständigheter och vinna sin älskade. Men han hade knappt stigit i land förrän han drabbades av en av de febrar som är vanliga där, och dog inom några få dagar, sörjd (Reds. anm.: originalets "förid" tolkas som sörjd/begråten) av alla som kände honom.

Denna nyhet nådde snart hans älskade, som vid samma tid tvingades av sin far att gifta sig med en rik girigbuk som inte var för ung att vara hennes farfar. Hennes älskades död rörde inte hennes omänsklige far det minsta; han blev bara än mer ivrig att genomdriva giftermålet med den man han skaffat henne. Dels av förtvivlan över den enes död, dels av avsky för den andre, försattes den stackars unga damen i det tillstånd där ni nu finner henne. Men Gud ville inte välsigna en sådan grymhet; hennes fars affärer råkade snart i förfall, och han dog nästan som en tiggare."

Hur enkel denna berättelse än var, gjorde den likväl ett särskilt intryck på Harley: han fällde några tårar över den. Den olyckliga unga damen hade ända tills nu verkat försjunken i tankar, med blicken fäst på en liten stenring som hon bar på fingret. Nu vände hon ögonen mot Harley. "Min Billy finns inte mer!" sade hon. "Gråter ni för min Billy? Gud välsigne era tårar! Jag skulle också gråta, men mitt huvud är alldeles torrt – och det bränner, det bränner, det bränner!" Hon steg närmare Harley.

(Fortsättning följer.)

Besöket på Bedlam.

(Jfr. N:o 41.)

Der stod en qwinna åtskild ifrån de öfriga, hwars utseende hade någon ting mera wårdigt. Hennes ansigte war wäl blekt och förwißnadt, men hyggligare än de andras, och wisade det slags anständiga nedslagenhet, som wäcker medlidande utan fasa: allas ögon wändes derföre strart på henne. Wakthafwaren, som följde dem, blef det warse: ”Detta, sade han, är et ungt fruntimmer, som föddes at åka i wagn med sex hästar före. Hon älskades, om det är sannt som jag hört berättas, af en ung Herre, som war hennes jämnlike i börd, men wißt icke i förmögenhet: men kärleken är blind, säger man, och hon föreställde sig honom sådan som han henne. Hennes Far wille förmodligen icke weta af det giftermålet; utan hotade at kasta henne utom dören, om hon nånsin mer war i hans sällskap. Derpå gjorde den unga Herren en resa til Westindien, i hopp at hjelpa opp sina omständigheter, och winna sin älskarinna: men han hade knapt landstigit, innan han anfölls af en ibland de derstädes wanliga febrar, och dödde inom få dagar, förid af alla som kände honom. Denna tidning kom snart til hans älskarinna, som på samma tid trugades af sin Far at gifta sig med en rik girigbuk, som icke war för ung at wara hennes Farfar. Hennes älskares död rörde på intet wis hennes omänsklig Far: han war endast deß mera ifrig för hennes giftermål med den man som han henne förskaffat: och dels af sin förtwiflan öfwer den enas död, dels af afsky för den andra, blef det stackars unga fruntimret bragt til det tilstånd, der ni finner henne. Men Gud wille icke wälsigna en sådan grymhet; hennes fars omständigheter råkade snart i förfall, och han dog nästan en tiggare.”

Ehuru simpel denna berättelse war, gjorde den likwäl et särdeles intryck på Harley: han offrade den några tårar. Det olyckliga unga fruntimret hade ända til nu synts fördjupadt i tankar, med ögonen fästa på en liten stenring som hon bar på fingret: hon wände dem nu på Harley. ”Min Billy är intet mer til! sade hon, gråter ni för min Billy? Gud wälsigne era tårar! Jag skulle ock gråta, men mit hufwud är helt torrt: och det bränner, det bränner, det bränner!” — Hon steg närmare til Har-

[[FORTSÄTTER]]