Idyll efter Voß skildrar gammal mans sjuttioårsdag

Födelsedagen – idyll, efter Voß.

Där han satt vid postillan i den stora familjestolen, djupt nedsjunken i det svällande tagelstoppade, mörkbruna juftlädret, smög sig en middagssömn på den gamle, kristlige Walther. Gubben var fin i sin randiga högtidsjacka av tandtyg, för i dag fyllde han med heder sina sjuttio vintrar. Hans son, den lärde pastorn i Näs, hade i går skickat två buteljer engelsk porter, med löftet att – om snön på den gropiga vägen möjligen tillät det – besöka sin älskade far tillsammans med sin unga hustru.

Under måltiden nyss hade gubben skruvat ur den ena korken och tillsammans med mor skålat för sin son och för den unga frun, som han gärna ville omfamna en gång till före sin död. Nu låg hans snövita hår mot den gudliga boken, liksom glasögonen och mössan av mörkblå sidensammet med rävskinnsbräm och tofs av guldtråd.

Mor hade hängt rena gardiner för sängen och fönstren, städat stugan, strött sand på golvet och brett den rödblommiga duken över bordet, och hon hade blåst av de dammiga bladen på det sällsynta citronträdet. Fat och tallrikar av engelskt tenn blänkte uppe på hyllan, och på pinnarna hängde två blåvita krus, en prydlig alnmåttstock och en mangel.

Även det präktiga ekskåpet med serafhuvuden, blommor av valnöt, mässingsbeslag och svarvade fötter – hennes kära mors, den saliga klockarhustruns, brudskatt – hade hon dammat av och bonat med vax så att det glänste. Ovanpå kransen stod en hund och ett gapande lejon, båda av gips, sex slipade glas med guldkant, tre par koppar av blommigt porslin, och korgar med äpplen.

(Texten fortsätter i ett senare nummer.)

Födelsedagen.

Idyll, efter Voß.

Der han satt wid Postillan i stora familiestolen, djupt i det swållande taglet sänkt på det mörkbruna juftet: stal sig en middagssömn på den gamle Christlige Walther. Gubben war grann i sin strimmiga högtidsjacka af tandtyg; ty han fyllde i dag sina sjuttio wintrar med heder; och hans son, den lärde Pastorn i Näs, hade skickat twänne buteljer i går af Engelskt porter, med löfte: at om snön på den håliga wägen det möjligen tillåt, jämte sin unga fru, besöka sin älskade Fader. Under måltiden nyß hade Gubben skrufwat den ena korken ur; och tillika med Morlilla klingat sin sons skål, jämte den unga Fruns: som han gerna omfamnade en gång änn för sin saliga död. Nu låg på den gudliga boken Hans snöfärgade hår, glasögon, och mößa af mörkblått sidensammet med räfskinsbräm, och tofs utaf gulltråd.

Mor hade hängt för sängen och fönstren rena gardiner, städat stugan, bestrött den med sand, och bredt öfwer bordet den rödblommiga duken; och blåst på de dammiga löfwen af det rara citronträt. Fat och tallrickar blänkte Oppe på hyllan af Engelskt tenn; och på pinnarne hängde twänne blåhwita krus, en prydelig aln och en mangel. Också det prägtiga skåpet af ek med seraphimshufwun, blommor af walnöt, och meßingsbeslag, och skrufwade fötter (Hennes kärälskliga Mors, den saliga Klockerskans brudskatt), hade hon dammat utaf, och bonat med wax, at det glänste Ofwan på kransen stod en hund, och et gapande lejon, bägge af gips: sex slipade glas med guld uti kanten, tre par koppar af blommigt poßlin; och korgar med äpplen.

[[FORTSÄTTER]]