Sexårig pojke i Dessau förbluffar med absolut gehör

Prov på tidig fallenhet för musiken. (Slutet, se nummer 35.)

Ett inte mindre märkvärdigt exempel på samma tema har kapellmästare Naumann i Dresden nyligen redogjort för i Berlinische Musikalische Zeitung den 28 december 1793. Under en resa till Dessau förra sommaren besökte han stadens musikdirektör Rust, som förutom flera barn – alla skolade i och begåvade för musiken – hade en sexårig son. Om pojkens enastående musikaliska talanger hade ryktet redan tidigare nått Naumann, och nu fick han på det mest angenäma sätt själv bekräfta att det stämde.

När man på klaveret slog an två, tre, fyra eller ännu fler toner, hur långt ifrån varandra de än låg, namngav pojken dem genast en efter en, utan att någonsin titta på tangenterna – något han hade kunnat göra redan vid fyra års ålder. Fadern spelade några svåra dubbelgrepp på violin, och pojken återgav dem genast på klaveret. Hans öra uppfattar omedelbart även den finaste skillnad mellan kvartstoner, påpekar samtidigt att den inte finns på klaveret och visar var den skulle ligga om man ville spela den. Detta fortsätter han med även när den spelade tonen går utanför klaverets omfång: då pekar han noggrant ut på instrumentets kant var tonen skulle sökas om klaveret vore större, eller så anger han dess oktav. På frågan hur han så snabbt och ofelbart kunde hitta och namnge så många skilda toner svarade han: "Jag gör inget annat än lyssnar, och genast framstår det så för mig." Därefter spelade han tillsammans med sin far en fyrhändig sonat av Vanhal, där han utförde flera svåra löpningar genom oktaverna med förbluffande skicklighet.

Redan vid fyra års ålder hade han av egen drift börjat spela efter små stycken han hört och lärt sig på klaveret, och det i den tonart han först uppfattat dem i. Till exempel hade han spelat en zigenarkadrilj av Reichardt i e-moll genom alla tolv molltonarterna, trots de många brutna ackord som förekommer för vänsterhanden. Han komponerar också själv små stycken, oftast i de svåraste tonarterna, som fiss-dur och eiss-dur. Hans gehör är så fint och säkert att han med största noggrannhet kan stämma även mindre tydliga ljud från klockor, glas, trummor och så vidare. Han kan omöjligen tåla att någon spelar falskt. Händer det att någon gör ett felaktigt grepp, så … (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Prof på tidig fallenhet för Musiken.

(Slutet. Se N:o 35).

Men et icke mindre märkwärdigt exempel i samma wäg, har Capellmäst. Nauman i Dresden nyligen upgifwit i Berlinsche Musikalische Zeitung för d. 28 Dec. 1793. Under en resa til Dessau i förl. sommar, hade han besökt därwarande Director Musices Rust, som utom flere barn, alla danade och böjde för Musiken, hade en 6 års gammal Son, om hwars utmärkta Musikaliska Talanger ryktet redan tilförene bibragt honom underrättelse, hwars sanning han nu sjelf på det angenämaste sätt fick erfara. Då man på Claveret anslog 2, 3, 4 eller ock flere thoner, ehuru ifrån hwarandra aflägsna de wara måtte, namngaf han dem genast hwar efter annan, utan at en gång se på tangenterna, hwilket han redan i sitt 4:de år kunnat göra. Fadren tog några swåra dubbla tag på Violin, och strax gaf han dem an på Claveret. Hans öra märker genast äfwen den finaste skilnad fjerndels thonerne emellan, anmärker därwid tillika at den icke fins på Claveret, och wisar på stället där den borde ligga, om man wille uttrycka densamma, hwarmed han fortfar äfwen då den anstrukna thonen går öfwer Claverets omfång, då han helt noga på kanten däraf utpekar hwar den borde sökas, om Claveret wore större, eller ock ger han an Octaven däraf. På tilfrågan, huru han så snällt och ofelbart wore i stånd at finna och namngifwa så många ifrån hwarannan särskilda thoner, swarte han: Jag gör icke annat än hör, och straxt förekommer det mig så. — Därpå spelte han med sin Far en Sonate a quatre mains af Vauhal, hwari åtskilliga swåra lopp Octaverna igenom af honom exsequerades med en förundranswärd färdighet.

Redan i sitt 4:de år hade han af egen drift börjat på Claveret efterspela små stycken han då hört och fattat, och det i den thonart honom först förekommit, t. ex. en Zigeuner Quadrille af Reichardt ur E moll hade han spelt genom alla 12 Molltonarterna, oaktadt de många däruti för wänstra handen förekommande brutna Accorder. Han componerar ock sjelf små stycken, merendels ur de swåraste thoner, såsom Fis och Eisdur. Gehöret är hos honom så fint och säkert, at han på det nogaste kan stämma äfwen mindre rediga ljud af Klockor, glas, Trummor, o. s. w. Han kan omöjeligen tåla at någon spelar falskt. Händer det at någon förser sig med et oriktigt grep, så

[[FORTSÄTTER]]