Tvåårig pojke i Norwich spelar melodier på orgel

Prov på tidig fallenhet för musiken.

Erfarenheten har sedan länge lärt oss att man av naturen måste vara begåvad, eller liksom skapad, för det yrke där man vill eller ska kunna utmärka sig. Dessa olika talanger och böjelser visar sig vanligen redan i unga år – ibland tidigare, ibland senare, ibland mer eller mindre tydligt, beroende på lynne och temperament samt på vilka tillfällen till utveckling som ges. Knappast kan dock vetenskapernas eller konsternas historia uppvisa något mer anmärkningsvärt eller förunderligt prov på en sådan tidig fallenhet för sin framtida bana, än det vi nu vill återge enligt de mest trovärdiga uppgifter.

William Crotch, född den 5 juli 1776 i Norwich i England, visade redan under den spädaste barndomen en utomordentlig fallenhet för musik. Hans far, en skicklig timmerman, hade för sitt eget nöjes skull byggt ett litet orgelverk, ett så kallat positiv, på vilket han på lediga stunder brukade spela några välkända melodier. En bekant till hans hustru, en madam Lullman, som i Norwich med stor framgång gav privatlektioner i både sång och klaverspel, hade en kväll i augusti 1777 fram till sent på kvällen roat sig med musikaliska övningar hemma hos fru Crotch, till barnets stora förtjusning och under dess spända uppmärksamhet. Knappt hade hon gått förrän pojken blev otålig och på dåligt humör, och modern kunde inte lugna honom förrän hon satte honom vid positivet, dit hans små händer hela tiden sträcktes. Där roade han sig belåtet i några minuter, utan att modern då fäste någon uppmärksamhet vid hans spel, som hon rimligen betraktade som en barnslig lek. Därefter gick han glad och nöjd till sängs. När fadern följande morgon lät honom upprepa försöket fann han till sin stora förvåning att pojken spelade en stor del av två välkända melodier, som dels han själv, dels madam Lullman hade framfört på instrumentet.

Från den stunden fick han full frihet att efter eget behag roa sig med sitt älskade instrument, och det med sådan framgång att han vid två års ålder inte bara... (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Berättelsen är ett sammandrag ur London Magazine, april 1779.

Prof på tidig fallenhet för Musiken (*).

Längesedan har man af en owedersägelig erfarenhet lårt, at man af Naturen måste wara fallen, eller liksom danad för det yrke, hwaruti man will eller skall kunna utmärka sig. Deßa olika talanger och böjelser röja sig gemenligen redan i yngre åren, stundom tidigare, stundom sednare, stundom mer, stundom mindre märkbara, efter det lynnet och temperamenterna, äfwen som tilfällena til deras utwickling, kunna wara olika. Föga lårer dock Wetenskapernas eller Konsternas Historie kunna framwisa något mer utmärkt, eller underbarare prof på en sådan synnerlig och tidig fallenhet för ens framtida bestämning, än det wi nu wilje efter de trowärdigaste underrättelser anföra:

Wilhelm Croteh, född d. 5 Jul. 1776 i Norwich i England, röjde redan i de spädaste barndoms åren den utmärktaste fallenhet för Musiken. Hans Far, en skicklig Timmerman, hade för eget nöje giort sig ett litet Orgelwärk, eller positif, hwarå han wid lediga stunder plägade spela en och annan bekant Melodie. En af hans hustrus bekantskaper, en Madame Lullman, som i Norwich med mycket bifall gaf enskilda underwisningar så i Sång som Claverspelande, hade en afton i Augusti månad 1777 något långt in på qwällen roat sig med deßa Musikaliska öfningar hos Mad. Croteh, under barnets utmärkta förnöjelse och upmärksamhet. Knapt war hon bårtgången, förr än Gåßen blef otålig och wid elakt lynne, utan at kunna af Modren tilfredsställas, innan hon satte honom wid Positivet, dit hans späda händer beständigt woro sträckta, och hwarmed han i några minuter hjerteligen nöjd roade sig utan at Modren då likwäl wißte fästa någon upmärksamhet å hans spel, det hon med skäl ansåg för en barnslig lek; hwarefter han glad och nöjd gick til hwila. Då Fadren följande morgonen låt honom förnya detta försök, fant han med mycken förundran, at Gåßen spelte en stor del af 2:ne bekanta Melodier, som dels han sjelf, dels Mad. Lullman å Instrumentet exsequerat.

Man tilstadde honom ifrån den tiden full frihet, at efter eget behag roa sig med sitt älskade Instrument, och det med den framgång, at han wid 2 års ålder icke allenast

(*) Berättelsen är sammandragen ur London Magazine April 1779.

[[FORTSÄTTER]]