Gammalt pantbrev från 1573 om klostergods återges

Ett gammalt pantbrev.

Jag, Henrik Klasson till Kankas, riddare och trogen samt underdånig undersåte till Kunglig Majestät av Sverige, min allernådigste herre, gör härmed veterligt: Den ärlige och försiktige Mickel Kranck, borgare i Åbo, har visat sig villig och har på Kunglig Majestäts vägnar levererat till mig etthundra ungerska gyllen, sjuttioåtta daler, etthundrafyrtio mark i kung Gustavs mynt, sextiofem lod silver samt femtio mark i kung Eriks mynt.

Mot detta har jag därför, med stöd av den fullmakt och befallning som Kunglig Majestät gett mig, tillförsäkrat nämnde Mickel Kranck följande klostergods: gården Haga i S:t Karins socken samt gårdarna Vanhio och Hihnala i Lundo socken (Reds. anm.: gårdsnamnet skrivs i originalet "Wangio"). Dessa gods ska han som säkerhet (underpant) ha i sin vård samt nyttja, bruka och behålla, med all den ränta och avgift som årligen ska utgå av dem, till dess han fått full betalning av Kunglig Majestät och Sveriges krona.

Jag lovar och förpliktar mig härmed också att med det allra första skaffa nämnde Mickel Kranck Kunglig Majestäts stadfästelsebrev på de nämnda godsen, undertecknat med Kunglig Majestäts egen kungliga hand.

Fotnoter: Texten är avtryckt efter en trovärdig samtida avskrift. Den 10 augusti 1573 utfärdade kung Johan sitt egenhändiga stadfästelsebrev på denna förpantning, tillsammans med tillstånd för långivaren att, för att förbättra de förpantade hemmanen, dessutom uppbära en del av det skattehö som utgick i Lundo socken. Den 27 april 1614 beviljade kung Gustav Adolf Mickel Krancks arvingar ytterligare frihet på Mölneby hemman på Karkerta ö (Reds. anm.: troligen Kakskerta) i S:t Karins socken, eftersom deras far försträckt kronan en ansenlig summa pengar. Men genom hovrättens dom den 15 september 1629 återfördes alla dessa kronohemman till kronan, eftersom godsen under den långa tid som de innehafts hade betalat mer än dubbla huvudsumman – ett skäl som, hur giltigt det än var i sig, sällan eller aldrig användes mot den tidens många och mäktiga länsherrar.

(Fortsättning följer.)

Ett gammalt Pantebref (*).

Kongl. Maj:tz til Swerige, min allernådigste Herres tropliktige och underdånige Undersåthe, Jagh Henric Claßon til Kanckas, Riddar, gör härmedh witterligit, att effter then Ehrlige och Försichtige Michill Kranck, Bårgare i Åboo, haffuer lathet sigh willigh befinna och leffuererett migh på Högb:te Kongl. Maj:tz wägne Ungers Gyllen Etthundrade och Tu stycke daler Sjuttio Åtta, Kon. Gustaffs mynth Etthundrade Fyratijo Mark, Sölff Sextio Fem lodh, och Kon. Erichs Mynth Femtijo mark; Therföre så haffuer jagh nu heremoth igen, på then Fullmacht och Befallning, som migh aff Högbemälte Konungl: Maj:t åhr medhgiffuen, tilsagt förb:te Michill Kranck theße efftern:de Closter Godz, neml. Haga en Gårdh, liggiandes uti S. Carins Sochn, ithem Wangio en Gårdh och Hihnala en Gårdh uthi Lundo Sochn, hwilche Godz han til en wiß Underpant uti haffuande wårio nyttie, bruke och behålle skall, medh all theres Ränte och affgeldh, som theraf åhrligen uthgå bör, til theß han til sin fullkomlige betalningh af Högb:te K. M:t och Sweriges Crona komma kan. Jagh loffuar och förplichtar migh och hermedh, att jagh medh thett allraförsta will förskaffa förb:de Michill Krank Högb:te K. Maj:tz stadhfestelsebreff upå för:de Godz, medh Högb:te K. M:tz egen Konungsliga handh underskrifuitt. (**) Ther Högb:te K. M:tz Befallning,

(*) Aftryckt efter en trowärdig samtida afskrift. (**) Den 10 Aug. 1573 utfärdade K. Johan sitt egenhändiga stadfästelse bref å denna förpantning, jemte tilstädjelse för långifwaren, at til de förpantade hemmanens förbättring derjämte upbära en del af dett i Lundo Socken fallande Skattehö. År 1614 d. 27 Apr. bewiljade Kon. Gustaf Adolph bemälte Mich. Kranks Arfwingar ytterligare frihet på Mölneby hemman å Karkerta Ö i St. Carins Socken, för det deras Fader försträckt Cronan en ansenlig summa penningar; Men genom K. Håf-Rättens Dom af d. 15 Sept. 1629 erkändes alla deßa Kronohemman under Kronan igen, aldenstund att bemälte Godz i den långlige tijdh, som de dem innehaft hafwa, sielfue hufwudsumman hafwe mehr än dubbelt, betalt; ett skäl, som ehuru ganska giltigt i och för sig sielft, sällan eller aldrig nyttjades emot den tidens många och mäktiga Länsherrar.

[[FORTSÄTTER]]