Tankar om vår förvända tid.
När lasterna rusar fram i vild yrsel; när högfärd och överdådig lyx följer på varandra, och odygden helt utan skam börjar klä sig i dygdens namn – då reser sig avund och ilska.
När kärleken till dygden ligger på sitt yttersta; när ränker, illslughet och andra självupptagna och nyfikna, usla begär börjar marschera på styltor – då dukar oskulden snart under.
När egennyttan är det som driver tankarna; när vällusten är tankarnas fjäder; när lättja och flärd blir eftertankens grav; när skvaller blir kvinnokönets heder – då tas förnuftet till fånga.
När det kvinnliga väldet har nått en sådan höjd att fall på fall måste följa, till glädje för listiga hustrur och döttrar som vet hur de ska driva igenom sin vilja – då ligger mannavettet begravet.
När barnet i kolten är den som bestämmer mest och med skrik kommenderar sin mor; när modern med tårar och knotande böner bara ger den elden mer näring – då blir självsvåldet en vana.
När pojkar fostras upp i sysslolöshet och sänks ner i vällustens gravar; när de från vaggan vänjs vid att ta för sig så väl att frosseri blir hjältars bedrifter – vart tar då mannamodet vägen?
När det anses nödvändigt att tala, men inte att tänka; när utländska seder tillsammans med främmande språk obemärkt leks in i pojken (Reds. anm.: ”Påken” tolkas här som ”pojken”) innan han lärt sig att rätt förstå sitt modersmål – var finns sedan den svenska ärligheten mera?
När det anses passande att pojkar går omkring med skägg; när gamla rider på käpphästar; när flickor putsas upp som en målad vägg; när själen tycks bo på folks läppar – då vänds all ordning upp och ner.