Unga kvinnor bör lära sig modersmålet grundligt

Reflektioner över kvinnors seder och uppfostran.

(Avslutning. Se nummer 28.)

Utöver de tidigare nämnda kunskaperna i religionslära, historia, geografi och åtminstone det mest grundläggande inom naturkunskap, önskar jag att våra unga kvinnor också får en bättre kännedom om sitt modersmål än de vanligtvis har. Detta för att de både i tal och skrift lättare ska kunna uttrycka sina egna tankar, förstå innebörden av andras, och samtidigt med desto större glädje kunna njuta av läsningen av välskrivna svenska texter, på både vers och prosa.

Att försöka uppnå denna djupare språkkunskap genom utantilläxor ur grammatiken och genom att lära ut och tillämpa en mängd abstrakta regler är dock ingalunda den klokaste metoden. Målet tycks i stället lättast kunna nås om flickor, redan från den ålder då de börjar läsa flytande, vägleds till att lära känna och läsa sådana författare som förenar respekt för religionen, dygden och goda seder med god och förfinad smak, samt den mest omsorgsfulla vård om språkets renhet, elegans och behag i själva uttrycket. Till tidevarvets och det svenska snillets ära kan vi också berömma oss av att på vårt språk äga ett ansenligt förråd av sådana utmärkta litterära verk, som har gett vårt språk en rikedom, förfining och styrka som det tidigare inte nått upp till, och som dessutom på ett nöjsamt och tilltalande sätt förädlar både förstånd och hjärta. Flitig läsning av dessa verk kan därför gagna våra unga kvinnor i inte bara ett, utan flera avseenden.

För att befästa denna språkkunskap vore det sedan nyttigt att vid mognare ålder ge dem åtminstone de viktigaste grammatiska grunderna för ordens böjningar och olika sammansättningar. Utan en sådan grund kan de nämligen inte med tillräcklig säkerhet uttrycka sig, vare sig i tal eller skrift, och än mindre rätta de fel i uttrycket som de – antingen av slarv, tillgjordhet eller en blind förkärlek för vissa provinsiella dialekter – ofta har vant sig vid ända sedan barndomen.

De borde slutligen också, med större uppmärksamhet än vad som vanligen sker hos oss, i tid vägledas till flitiga och för dem lämpliga skrivövningar, inte bara för att därigenom ge dem en prydlig och läslig handstil och vänja dem vid ordens rätta stavning. (Reds. anm.: Texten avbryts här och fortsätter i ett senare nummer.)

Reflexioner öfwer Fruntimmers Seder och Upfostran.

(Slutet. Se N:o 28.)

Jämte deße ofwannämnde Insikter i Religions läran, Historien, Geographien och det allmännaste åtminstone af Natur-kunnigheten, önskade jag at wåra unga Fruentimmer äfwen bibragtes en bättre kännedom af sitt Modersmål, än de gemenligen äga, för at både i tal och skrift så mycket lämpeligare kunna uttrycka sina egna tankar, fatta meningen af andras, och tillika desto lifligare njuta nöjet af wäl författade Swenska skrifters läsning, så i bunden, som obunden styl. At genom utanläxor ur Grammatikan, samt en mängd abstrakta reglors anförande och tillämpning söka åstadkomma denna närmare kännedom af språket, blir dock ingalunda den rådligaste methoden; utan synes ändamålet lättast kunna winnas, om Flickor redan ifrån de åren, då de börja läsa rent i bok, handleddes at känna och läsa sådana Författare som med aktning för Religionen, Dygd och goda Seder, förena en god och hyfsad Smak, samt den sorgfälligaste wård om Språkets renhet, nätthet och behag i sjelfwa uttrycket. Til Tidehwarfwets och Swenska Snillets ära kunne wi äfwen berömma oß af, at å wårt språk äga et ansenligt förråd af sådana ypperliga Witterhets arbeten, som då de gifwit wårt Språk en rikedom, hyfsning och styrka, som det ej tilförene hunnit til, tillika på et nöjsamt och intagande sätt förädla Snillet och Hjertat, och hwilkas flitiga läsning således icke blott i et, utan i flerehanda afseenden kan gagna wåra unga Fruentimmer.

För at stadga denna kännedom af språket, wore det sedermera nyttigt, at wid mognare år gifwa dem åtminstone de hufwudsakligaste Grammatikaliska grunder til ordens böjelser och särskilda sammansättningar, emedan de utan en sådan underbyggnad ej med nog säkerhet hwarken i tal eller skrifteligen, äro i stånd at uttrycka sig, än mindre at rätta det felaktiga i uttrycket, som de antingen af oaktsamhet, eller affectation eller en blind tilgifwenhet för wißa Provincial Dialecter, oftast ända ifrån barndomen want sig wid.

De borde ock ändteligen med mer upmärksamhet, än hos oß wanligen sker, i tid handledas til flitiga och för dem lämpeliga Skriföfningar, icke blott för at dymedelst gifwa dem en nätt och läslig handstil, samt wänja dem wid ordens rätta stafning eller