Levnadsbeskrivning över den framlidne professorn och riddaren av Kungliga Vasaorden Johan Kraftman. Fortsättning (se nummer 32).
Numera sås omkring 8 tunnor råg och 5–6 tunnor korn på gården, men på samma åkerareal får man vanligtvis på andra håll så gott som överallt en tredjedel mer utsäde i jorden. Åkrarna på Koivisto – både husbondens, landböndernas och till och med torparnas – tål nämligen på grund av sin rikliga gödsling och bördighet inte att besås så tätt som man i allmänhet brukar. Rilängderna (skörderäkenskaperna) visar att professorn av 7 tunnor och 26 kappar rågutsäde skördat 123 tunnor och 11 kappar, och av 2 tunnor och 9 kappar kornutsäde 41 tunnor och 26 kappar.
Enligt dagböckerna har husbondens egna ängar årligen gett omkring 500, ibland 570 sommarskrindor hö. En skrinda, som dras av två hästar, rymmer mer än en halv åm, vilket motsvarar omkring 270 åmar. Det är då inte förvånande att Koivisto gård, med landböndernas och torparnas boskap inräknad, årligen föder något över 400 nötkreatur, förutom kalvar, samt 400–500 får och 40 hästar. Torparna håller nämligen också 6–7 kor vardera, utöver ungboskap och får. Men hur ser då spannmålsinkomsten ut?
År 1789 tog den salige professorn in i sitt visthus 248 tunnor råg, 87 tunnor korn och 15 tunnor havre från de egna åkrarna och landboåkrarna, sammanlagt 350 tunnor, sedan landbönderna redan vid tröskningen fått sin hälft. Hela avkastningen från Koivisto gård – det vill säga herrens egna och landböndernas åkrar – var det året alltså 561 tunnor råg, korn och havre tillsammans. Ungefär på den nivån har det legat de närmast föregående åren samt 1790. Men 1791 inträffade en missväxt, orsakad av en svår blomningstid, och då erhölls endast 473 tunnor spannmål totalt från de egna åkrarna och landboåkrarna, varav husbondens del blev 177 tunnor råg, 125 tunnor korn och 4 tunnor havre, sammanlagt 306 tunnor spannmål.
Alla dessa mångfaldiga, mödosamma, tunga och omfattande arbeten utfördes helt utan inhyrt dagsverksfolk – bortsett från att några dalkarlar under två år högg upp rötter – enbart av gårdens egna 10–12 drängar och 8–9 pigor, som även deltog i en del av dessa sysslor, samt av gårdens egna torpare och landbönder, vilka utöver sina avtalade skyldigheter ibland, om än ganska sparsamt, anlitades mot dagspenning. Man skulle därför ha skäl att tvivla på att detta var möjligt, men den salige professorn iakttog noga (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer).