Professor Kraftmans livsverk: Lattomeri kärrs utdikning

Levnadsbeskrivning över den avlidne professorn och riddaren av Kungliga Vasaorden Johan Kraftman. Fortsättning (se nummer 32).

För att hålla detta arbete vid makt hade den salige professorn, tillsammans med flera delägare, år 1782 utverkat ett vitesförbud från Kungens befallningshavande mot att stänga diket eller bäcken med fiskeredskap eller på annat sätt. När han låg på sin dödsbädd beslutade delägarna, efter hans skriftliga önskan, vid en sammankomst den 10 juni 1791 – helt enligt professorns föreskrift – att iaktta åtskilliga skyldigheter som skulle bevara den bestående nyttan av detta mödosamma och kostsamma arbete.

Samtliga delägare betygade också då sin aldrig upphörande och varmaste erkänsla och tacksamhet för professorns outtröttliga möda och omsorg samt stora kostnader för detta för dem och hela orten så nyttiga företag. Utan hans brinnande patriotism hade det säkerligen fått vänta länge på sitt genomförande. Under arbetets gång var han, som trots en bräcklig kropp och hög ålder under de första åren nästan dagligen närvarade vid arbetet, till och med i fara att förlora livet: när han ensam gick över kärret till arbetarna föll han i en vattengöl som var dold av lös jord, varifrån han, utmattad av kampen för sin räddning, till slut lyckades ta sig upp och blev ledsagad hem.

Med anledning av den underdåniga berättelse som den avlidne landshövdingen baron Rappe den 25 november 1772 sände in till Kunglig Majestät, angående utdikningen av Lattomeri kärr under professor Kraftmans ledning, behagade Hans Kungliga Majestät i ett svar till landshövdingen den 18 januari 1774 förklara sitt nådiga nöje och välbehag såväl över landshövdingens omsorg som över professorns nitiska möda.

Efter att den salige professorn upplåtit den nya vägen till allmänt bruk, och därigenom även fått sin åker fredad, samt lagt den gamla vägen till sina åkertegar, flyttade han sin bostad från det tidigare tomtstället vid Kumo älv drygt tusen alnar, till en mycket stenig sandbacke vid den nya vägen, för att komma närmare sina uppodlingsmarker och kunna använda stenen.

Där byggdes nya mangårdshus av furu för de mest nödvändiga behoven. Den egna bekvämligheten lades åt sidan – endast två rum inreddes för husbonden – för att man skulle kunna skynda på med lämpliga bostäder för det talrika tjänstefolket. Men för att spara skogen beslöts att (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)

Framledne Professorens och Riddarens af Konglige Wasa Orden Johan Kraftmans Lefwernes-Beskrifning.

Fortsättn. (Se N:o 32.)

Til detta arbetets wid magthållande, hade sal. Professoren, jämte flere delägare år 1782 utwerkat Konungens Befallningshafwandes wites förbud emot dikets eller bäckens stängande medelst fiskbragder eller annors; och då han låg på sin Sotesäng, blef, efter hans skrifteliga åstundan, den 10 Junii 1791 af delägarena wid en sammankomst, aldeles efter Professorens föreskrift, beslutit til åtskillige skyldigheters i akttagande, som tjente at bibehålla beständig nytta af detta så mödosamma och kostsamma arbete: betygandes samtelige delägare äfwen då sin aldrig uphörande warmaste erkänsla och tacksamhet för Professorens outtrötteliga möda och omsorg samt stora kostnad på detta för dem och hela Orten så nyttiga göromål, hwilket utan hans brinnande Patriotisme wäl än skulle fått länge bida på sin wärkställighet och wid hwilkets utöfwande han, som oaktadt en bräcklig Kropp och hög ålder, de första åren, mäst dageligen biwistade arbetet, jemwäl war uti fara at tilsätta sit lif, då han, ensam gående öfwer Kärret til arbetarena, föll uti en af lös jord betäkt wattu-göl, hwarifrån han, utmattad af arbetande på sin räddning, omsider slapp upp och blef beledsagad hem.

Uppå framledne Lands-Höfdingen Baron Rappes den 25 Nov. 1772, angående företagandet af Lattomeri Kärrs utdikning under Professoren Kraftmans direction, til Kongl. Majestät insända underdåniga berättelse, täcktes Hans Kongl. Majestät i swar til Lands-Höfdingen af den 18 Januarii 1774 förklara Sitt Nådiga nöije och wälbehag så wäl öfwer Lands-Höfdingens omsorg, som öfwer Professorens nitiska möda.

Efter det sal. Professoren lemnat den nya wägen til allmänt bruk, och dermedelst jemwäl fått sin Åker befredad, samt lagt gamla wägen til sine Åkertegar, flyttade han sin boning ifrån förra Tomte-stället wid Kumo Elf, något öfwer 1000 alnar på en wid den nya wägen belägen mycket stenbunden sandbacka; för at komma närmare til sine upodlings marker och begagna sig af stenen.

Där byggdes nya Mangårds hus af Furu til de nödwändigaste behofwer; egen beqwämlighet lades å sido, ty allenast 2:ne rum inreddes för Husbonden, för at få skynda med tjenlig boning för det mykna tjenstefolket; men för at spara skogen, beslöts at