Kraftmans kamp för att dika ut Lattomeri kärr

Levnadsbeskrivning över framlidne professorn och riddaren av Kungliga Vasaorden Johan Kraftman.

Fortsättning (se nr 31).

Hade professorn kunnat förutse utdikningen av Lattomeri kärr, som beskrivs här nedan, hade han säkerligen inte lagt så mycket tid och pengar på de tidigare beskrivna dikningarna. När Lattomeri väl blev torrt, och hans egna diken ledde bort vattnet så effektivt, upptäckte han nämligen att hans ängar saknade det vårvatten som behövdes för deras bördighet. När dikningar och Lattomeri nu ändå nämnts passar det att beskriva professorns insatser vid detta vidsträckta kärr.

Kärrets längd och bredd har beskrivits tidigare; det vilar på en gråblå, något sandblandad lera men täcks av mycket mossa. Dess ena insjö är 115 famnar lång och 89 famnar bred, den andra 174 famnar lång och 49 famnar bred, och den tredje 170 famnar lång och 167 famnar bred, med gäddor och rudor. Mitt på kärret, vid skogsbrynet, finns små holmar. Dit vadade slåtterfolket, och under skördetiden kunde de nattetid bara vistas i uppförda pörten. Vid holmarna växte ett magert starrgräs och lite fräken, som med största möda ibland kunde bärgas genom att bäras på stänger – men under våta år inte alls, eller mycket lite. Det var en otrevlig plats, skadlig för hela trakten genom den kyla den spred omkring sig.

År 1748 lämnade professorn in en beskrivning över Lattomeri till landshövdingeämbetet i Åbo och föreslog att kärret skulle odlas upp. År 1760 lade dåvarande landshövdingen visserligen fram förslaget för delägarna i Ulvsby kyrka, men frågan förblev oavgjord eftersom några var frånvarande.

För att ändå övertyga allmogen om att saken var möjlig och nyttig tog sig professorn för att med sina egna elva drängar gräva ett dike genom Friby mark, till byns egen fördel. Han fortsatte arbetet med lejda karlar och nådde så långt att Fribyborna märkte nyttan, prisade välgärningen och sedan bidrog med visst eget arbete, även om de inte fullföljde det särskilt länge.

Den numera framlidne landshövdingen baron Rappe tog sig an saken med sin vanliga kraft och iver år 1773. Vid en sammankomst i mars månad i Björneborgs rådhus... (texten fortsätter i nästa nummer).

Framledne Professorens och Riddarens af Konglige Wasa Orden Johan Kraftmans Lefwernes-Beskrifning.

Fortsättn. (Se N:o 31.)

Skulle Professoren kunnat förutse Lattomeri Kårrs dikning, hwarom här nedanföre skal förmälas, så hade han wisserligen icke anwändt så mycken tid och kostnad på ofwan beskrefne dikningar; ty sedan Lattomeri blef torrt, och hans enskilte diken så afförande, fant han sine ängar sakna det watten om wårarne, som warit nödigt til deras fruktbarhet. Wid det man nu nämnt om dikningar och Lattomeri, passar det sig at beskrifwa Professorens åtgärd wid berörde widlyftiga Kårr.

Längden och bredden af detta Kårr, som har en gråblå litet sandblandad lera til grund, men mycken måssa ofwanpå, är här ofwanföre beskrifwen. Dess ena insjö är 115 famnar lång, och 89 famnar bred, den andra 174 famnar lång, och 49 famnar bred; samt den 3:dje 170 famnar lång och 167 famnar bred, innehållande Gäddor och Rudor: Små Holmar befinnas midt på Kårret wid skogsbrynet, och wid dessa små holmar, dit slåttermännerne wadade och där de under bergningstiden endast kunde om nätterne wistas uti upbyggde Pörten, wäxte et swagt starr gräs och någon fräken, som med största möda, medelst bärande på stänger, ibland kunde bärgas, men uti wåta år, aldeles icke, eller ganska litet. En ohyggelig och för sin utspridande kyla för hela negden skadelig lägenhet.

År 1748 ingaf Professoren til Lands-Höfdinge Embetet i Åbo en beskrifning öfwer Lattomeri och föreslog dess upodling. År 1760 giorde wäl då warande Lands-Höfdingen härom i Ulfsby Kyrka en föreställning til delägarena, men frågan blef, för någras frånwaro oafgjord.

För at likwäl werka öfwertygelse hos Allmogen om möjeligheten och nyttan, företog sig Professoren, at med egne elfwa stycken Drengar gräfwa dike genom Friby mark, samma by til enskildt förmon; fortsatte Arbetet medelst legde Karlar och wann så mycket, at Friby boerne rönte nyttan, prisade wälgerningen, och lade sedan någon egen möda til, ehuru arbetet af dem ei länge fullföljdes.

Nu mera framl. Lands-Höfdingen Baron Rappe antog sig saken med sin wanliga styrka och nit år 1773. Wid en i Martii månad i Björneborgs Rådstufwu hållen sam-