Levnadsbeskrivning över den framlidne professorn och riddaren av Kungliga Vasaorden Johan Kraftman. Fortsättning (se nr 30).
Golven där ungboskapen hölls bundna i klavar togs bort helt och hållet. Djuren fick i stället gå lösa och äta ur krubbor som satts upp längs alla väggar, och under dem ströddes flitigt granris och strö. Samma sak gjordes i get- och fårhuset. Även långgolvet i ladugården för korna togs bort, och den feta mullen grävdes undan; i dess ställe samlades där kogödseln, uppblandad med granris, strö och lera.
De rester av spillning, spån och annat som under så många tidigare år lämnats utan omsorg, både vid mangården och ladugården, liksom matjorden, kastades upp i högar av ansenlig mängd och kvalitet. Av detta lades 300 lass i (Reds. anm.: ordet "stingring" är oklart, avser troligen ett spridningssätt) på ett geometriskt tunnland. Av ladugårdsgödseln lades på varje åkerteg en tillräckligt stor hög, som vid den första plöjningen på sommaren breddes ut lass för lass.
Sedan landböndernas åkrar på detta sätt bringats i bättre skick – men vatten och sura marker ännu inte tillät nyodling på jämn mark – tog man itu med att odla upp en gammal tomtplats som gjorts om till kalvhage. På detta lades otrolig möda och kostnad, med upptagning av stenar efter hus och ugnar. Dessa stenar lades dock som fyllning i uppgrävda rännilar mitt på tegarna för att höja eller välva åkertegarna i den lågt liggande marken. Marken hade emellertid en lerbotten, och leran från de breda och djupa diken som grävdes där användes med god nytta på tegarna. Denna åker har sedan dess alltid varit den mest lönsamma.
För att befria både marken vid hemåkern och utmarken från en fukt som morgnar och kvällar ständigt höll ett skadligt töcken över ägorna krävdes kraftiga dikningar. Och eftersom den allmänna landsvägen, till ägarens olägenhet, gick rakt igenom gårdens åkrar, beslöts och genomfördes – för att med tillstånd senare kunna flytta landsvägen utanför åkrarna – att anlägga en helt ny väg genom låglänt mark. Den stakades ut i rät linje och röjdes från rötter, och på båda sidor om den blivande tolv alnar breda landsvägen grävdes diken som var tre alnar breda och en och en halv aln djupa. På vägen lades inte bara jorden från dikena utan även fyllnadsmassor som fördes dit från andra platser. Inom två år, under vilka det mesta av grusningen skedde vintertid, bringades denna nya väg, en fjärdedels mil lång, i så gott skick att efter utverkat veder... (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer.)