Klagodagen. Av Lidner.
Nej! Aldrig har döden skördat ett större rov. Ack, att han har fallit! Hans like föds aldrig mer. Naturen gav för en gångs skull Gustav åt jorden, och samlar nu styrka och ser djupt in i seklerna – förgäves! Nej, hans like föds aldrig mer.
Men vilken förmätenhet driver mig i min smärta? Skulle jag sjunga om hjältens död? Ack, snillet är ju stumt.
Äran själv träder fram och skriver på hans gravvård: ”Den tredje Gustav vilar här. I tjugoett år var han tronens prydnad; han offrade sig själv för att se sitt folk lyckligt. Ni nationer har hos honom funnit allt förenat: en stor hjälte, en stor monark, en stor människa, landets fader. Hans snille kände inga gränser; det flög lika snabbt som blixten i hans hand. I templet han själv byggt tände hans blickar offren; där tjusade Latiums sång vid Mälarens kalla strand. Än bredde han ut nya flottor över vilda hav, än drog han samman härar och ledde dem till segrar. Varje livets känsla hos honom brann för fosterlandet. Att förlåta var hans glädje, hans enda tröst var att känna ömhet. Ovärdig att kallas svensk och fri är den som kan glömma hans välgärningar och hans stora själ. Men att han blev mördad – må det bli glömt!”
Ack, ska min matta blick följa dig i din flykt? Må jag dölja din grav för min syn, du gudomlige! Helst ser jag dig ljunga fram i dina storverks lopp, för att göra ditt folk lyckligt – jag vill inte se mer – en gång slocknar de solar som brinner kring din himmel – jag vill ännu finna jordens sällhet här på jorden.
Mörk låg jorden och bävade – en blick ur kaos hade drivit fram henne – men solen bröt genast fram i ljungande glans; och sedan – vad har inte jorden blivit?
Vad var du, o mitt fosterland, när himlen skänkte dig Gustav? Men han tog spiran i sin hand, och Sverige lyste fram ur sitt intet.
Europa häpnade och såg Saturnus tider få liv på nytt. Nu börjar hjältens segertåg, och hjärtan drivs av ett enda hjärta. Vältalighet ur känslornas bröst! Lik floden som rinner en vårdag höjer han sin röst till folket: det tjusas – och han vill – och vinner.
På havet störtar sjöfararen fram och förvandlar inhemskt järn till guld, medan bonden vid ekens stam skryter för sina barn om skörden.
Men himlen såg med vrede på Sverige, och missväxt skapade nöd och smärta! Ni änkor, minns vad som då skedde, och ni faderlösa – minns Gustavs hjärta. Nu skär världen lagrar åt honom; men Odens röst ljungar som åskan: ”Vet att du är född till ännu mer: bli hjälte – du är redan störst bland kungar.”
Genast sträckte han svärdet vid Svensksund och bröt fram genom tusen dödar. Då släckte Gustav Adolf sitt bloss i odödlighetens sköte.
Den sol som går upp till vårt väl brann i full styrka redan vid skapelsen – som hon gick han upp över Norden, som han försvinner hon på ett ögonblick.
Ett blodigt hämndens rop hör jag ryta omkring mig – nej, min sång ska inte fläckas av en nidings namn.
Europa! Hur ofta höljs inte solen av ett moln – slå upp tideböckerna: Sverige följs av äran. Du hopp, bli till intet! Du ger tröst i nöden; men – nu är Gustav död – hans like föds aldrig mer.