Ossians skaldestycke Comala i svensk översättning

Comala. Dramatiskt skaldestycke av Ossian.

Dessagrena: Jakten är slutad – på Ardven hörs inget annat buller än forsens dån. Redan närmar sig Mornis dotter från Cronas stränder. Lägg bort bågen och ta till harpan. Må natten stiga ned över oss med sina sånger, och må glädjen råda vida över Ardven.

Melilcoma: Ja, natten sänker sig redan, du blåögda flicka, och breder sig mörk över fälten. Hastigt skymtade ett rådjur fram vid Cronas strand, visade sig och försvann i dimmans djup. Ett luftsken spelade kring dess greniga horn, och forntidens rysningsfulla vålnader svävade på Cronas skyar.

Dessagrena: Tydliga tecken på Fingals död! Sköldarnas kung är fallen, och Caracul segrar. Stig upp, Comala, från din klippa! Sarnos dotter, stig upp och flyt i tårar: din älskling har stupat, och hans vålnad svävar redan över våra klippor.

Melilcoma: Där sitter Comala, förlorad! Två mörka hundar nära henne skakar sina lurviga öron och jagar de svärmande bromsarna. Hennes röda kind vilar mot hennes arm, och vinden från bergen leker i hennes lockar. Hennes blå, välvda ögon söker på fältet hennes älskling. Var dröjer du, o Fingal! Ty redan samlas mörkret kring nejden.

Comala: O Caruns ström! Vad! Dina vågor flyter i blod! Har krigets dån farit över dina stränder, och sover Morvens kung? Stig upp, måne! Du skyarnas dotter! Skymta fram mellan molnen, så att jag på fältet kan se glansen av hans svärd. Eller hellre: låt det luftsken, som ljungar från våra avlidna förfäder genom nattens mörker, nalkas med sitt blekröda sken och visa mig vägen till min fallne hjälte. Vem ska nu skydda mig mot sorgen? Mot Hidallans kärlek? Länge, men förgäves, ska Comalas blickar söka Fingal, följd av sina hundar (Reds. anm.: originalets "hårar" avser troligen jakthundar eller härar), blänkande som morgonstrålen mot det vattentyngda molnet.

(Fortsättning följer.)

Comala.

Dramatiskt Skaldestycke af Ossian.

Deßagrena.

Jagten år slutad —På Ardven hör man ej annat buller ån forßens dån — Redan nalkas dår Mornis dotter från Cronas strånder. Lågg hårt bågen och tag til harpan. Natten nedstige öfwer oß med sina sånger, och glädjen råde widt öfwer Ardven.

Melilcoma.

Ja, natten nedstiger ren, du blåögda Flicka, och breder sig dunkel öfwer fälten. Hastigt skymtade et Rådjur fram wid Cronas strand, wiste sig, och förswann i dimmans djup. Et luftsken spelte kring deß greniga horn, och forntidens rysningsfulla wålnader swåfwade på Cronas skyar.

Deßagrena.

Höfliga tecken til Fingals död! Sköldarnas Kung år fallen, och Caracul segrar. Stig up Comala från din klippa! Sarnos Dotter stig up, och flyt i tårar: Din ålskling har stupat, och hans wålnad swåfwar ren öfwer wåra klippor.

Melilcoma.

Dår sitter Comala förlorad! twå mörka Hundar nåra henne skaka deras lurfwiga öron, och jaga de swårmande brömsarna. Hennes röda kind hwilar mot hennes armr, och wädret från bergen leker i hennes lockar. Hennes blå hwålfwande ögon söka på fältet hennes Ålskling. Hwar dröjer du, o Fingal! ty redan samlas mörkret kring negden.

Comala.

O Caruns ström! Hwad! Dina wågor flyta i blod! Har Krigets dån öfwerfarit dina strånder, och såfwer Morvens Kung? Stig up Måna! Du skyarnas dotter! Skymta fram mellan molnen, at jag på fältet måtte se glansen af hans swård. Eller hellre, låt det luftsken, som ljungar från wåra aflidna förfäder genom nattens mörker, nalkas med sitt blekröda sken, och wisa mig wågen til min slagna Hjelte. Hwem skall nu skydda mig mot Sorgen? mot Hidallans kårlek? Långe, men förgåfwes, skola Comalas blickar söka Fingal, följd af sina hårar, och blånkande som morgonstrålen mot det wattudigra molnet.

[[FORTSÄTTER]]