Kinesisk brevskrivare hånar Parisoperan: ger huvudvärk

En kines brev om operan i Paris.

På åtta dagar har jag inte lämnat min kammare, eftersom jag plågas av huvudvärk – något jag har att tacka en offentlig förlustelse för, som man kallar opera. Det är en konsert där sångare, ackompanjerade av instrumentalmusik, besjunger livets vedermödor. Européerna har ett så muntert sinnelag att de blandar in lustigheter även i de sorgligaste ämnen.

För att få en fullständig bild av den franska operan bör man föreställa sig ett antal furier (Reds. anm.: originalets "Attatio Furier" är oklart, möjligen ett tryckfel), som nästan alltid sjunger samtidigt, till tonerna av lika många violiner, flöjter, trumpeter, pukor, klarinetter och andra instrument som jag inte ens känner till namnet på.

Operatemplet är helgat åt en gammal gudomlighet, Orfeus, som i forna tider lär ha sjungit förträffligt, men vars röst efter så många sekler naturligtvis har åldrats. Numera gör hans efterträdare ingenting annat än gapar (Reds. anm.: originalets "stråla" kan avse skråla). Dyrkan av denne gud tycks av fransmännen anses heligare än den som den kristna religionen ålägger dem, eftersom de flesta kyrkor i Paris står tomma, medan operahuset däremot alltid är fullt av folk.

Detta skådespel, för så kallar jag det, är av så svag beskaffenhet att minsta omständighet kan försätta det i vanmakt. Det har ännu aldrig sett solen – man påstår nämligen att en enda solstråle skulle kunna avslöja hela dess förtrollande kraft.

Själva salen, som inte är av de största, är försedd med upphöjda bänkar, och operans anhängare har nischer ända upp till taket. Från alla platser har man utsikt mot en upphöjning längst bak i salen, och detta är operalandet.

Om detta skådespel ska vara riktigt gripande bör det orsaka illamående: en fransk opera är fulländad när den får åskådarna att gå därifrån bedrövade, och ett mästerverk känns alltid igen på den kraftiga huvudvärk det ger.

Aktörer och aktriser, som man kallar dem, värderas efter sitt mer eller mindre genomträngande skrål, som de höjer ända till skyarna. För närvarande finns här en slavinna som med sin röst ensam åstadkommer mer larm i operan än tio trumpeter och trummor tillsammans.

(Översatt från Chinesische Kundschafter.)

En Chinesares Bref om Operan i Paris (*).

På åtta dagars tid har jag icke warit utom min Kammare, emedan jag plågas af Hufwudwärk, för hwilken jag har at tacka en Publique Lustbarhet, som man kallar Opera. Detta är en Concert hwarutinnan Sångare, accompagnerade af Instrumental-Musik, besjunga Lifwets widrigheter. Europäerne äro af et så muntert sinnelag, at de uti de sorgeligaste ämnen inblanda roligheter.

För at göra sig et fullkomligt begrep om Franska Operan, bör man föreställa sig Attatio Furier, hwilka nästan altid sjunga på en gång, under intonering af äfwen så många Violiner, Fleuter, Trompeter, Pukor, Clarinetter och andre Instrumenter, hwilka jag icke en gång känner til namnet.

Opera-Templet är helgadt åt en gammal Gudomlighet, Orpheus, som fordom lärer hafwa sjungit förträffeligen, men hwilkens röst, efter så många Seclers förlopp, naturligt wis föråldrats. Nu för tiden göra deß efterträdare ingen ting annat än stråla. Denne Gudens dyrkan lärer af Fransoserne anses heligare än den som Christna Religionen dem ålägger, emedan de fläste Kyrkor i Paris äro tome, och Opera-Huset deremot altid upfyldt med Folk.

Detta skådespel, så kallar jag det, är af så swag beskaffenhet, at den minsta omständighet kan försätta det i wanmagt. Det har aldrig ännu sedt Solen; hälst man föregifwer, at en enda solstråle är mägtig at uptäcka hela deß förtrollande kraft.

Sjelfwa Salen, som icke är utaf de största, är försedd med uphögda Bänkar, och Opera-bekännarena hafwa Nicher ända up till taket. Ifrån alla ställen har man en bakuti Salen inrättad uphöjning i sigte, och detta är Opera-Landet.

Om detta skådespel skall wara rätt rörande, så bör et förorsaka opaßlighet: en Fransysk Opera är i sin fullkomlighet, när den låter Åskådarena gå därifrån bedröfwade, och mästerstycket röjer sig altid genom stark Hufwudwärk.

Acteurer och Actricer, som man dem kallar, wärderas efter deras mer eller mindre genomträngande skrål, som de ända til skyarne uphäfwa. För det närwarande har man här en Slafwinna, som med sin röst allena gör mera larm i Operan än tio trompeter och trummor tillhopa.

(*) Öfwers. ifrån Chinesische Rundschafter.

[[FORTSÄTTER]]