Kines skildrar Parisoperan som öronbedövande huvudvärksplåga

En kines brev om operan i Paris (översatt från Chinesische Kundschafter).

På åtta dagar har jag inte lämnat min kammare, eftersom jag plågas av huvudvärk som jag har att tacka en offentlig förlustelse för, som man kallar opera. Det är en konsert där sångare, ackompanjerade av instrumentalmusik, besjunger livets vedermödor. Européerna är av ett så muntert sinnelag att de blandar in lustigheter även i de sorgligaste ämnen.

För att göra sig en fullständig bild av den franska operan bör man föreställa sig åttio furier, som nästan alltid sjunger samtidigt, under ackompanjemang av lika många violiner, flöjter, trumpeter, pukor, klarinetter och andra instrument som jag inte ens känner till namnet på.

Operatemplet är helgat åt en gammal gudomlighet, Orfeus, som fordom lär ha sjungit förträffligt, men vars röst efter så många sekler naturligtvis har åldrats. Numera gör hans efterträdare inget annat än skrålar. Denna guds dyrkan tycks av fransmännen anses heligare än den som den kristna religionen ålägger dem, eftersom de flesta kyrkor i Paris står tomma, medan operahuset däremot alltid är fullt av folk.

Detta skådespel, för så kallar jag det, är av så svag beskaffenhet att den minsta omständighet kan försätta det i vanmakt. Det har ännu aldrig sett solen; man påstår nämligen att en enda solstråle är mäktig nog att avslöja hela dess förtrollande kraft.

Själva salen, som inte är av de största, är försedd med upphöjda bänkar, och operans anhängare har nischer ända upp till taket. Från alla platser har man utsikt mot en upphöjning längst bak i salen – detta är operalandet.

Om detta skådespel ska vara riktigt gripande bör det orsaka illamående: en fransk opera är fullkomlig när den låter åskådarna gå därifrån bedrövade, och mästerverket röjer sig alltid genom stark huvudvärk.

Aktörer och aktriser, som man kallar dem, värderas efter sitt mer eller mindre genomträngande skrål, som de höjer ända till skyarna. För närvarande har man här en slavinna som med sin röst ensam gör mer larm i operan än tio trumpeter och trummor tillsammans.

Man sjunger på operan inte bara med rösten utan också med händerna, armarna och hela kroppen. De aktörer som därvid gör de häftigaste rörelserna och kan ställa sig som om de hade konvulsioner blir särskilt beundrade för denna skicklighet. När rörelserna är riktigt kraftiga bidrar de mycket till att dölja sångens brister.

För närvarande gör man stort väsen av en slavinna som inte har någon röst, men som sjunger ojämförligt väl med ögonen och huvudet.

Det skådespel som jag bevistade började med en stark kör, som gav mig den huvudvärk jag ännu plågas av. När 80 musikanter ur båda körerna alla skrålar på en gång kallas detta en stor kör. Till min olycka var denna kör ett mästerverk i den franska musiken. På detta dån följde ett mindre starkt sorl; en ung slavinna trädde fram på scenen. Under många drillar berättade hon i förtroende för oss att en häftig kärlek orsakade hennes outhärdliga kval. Hon trodde förmodligen att vi på något sätt skulle kunna bidra till att lindra hennes smärta, för sedan hon med förtvivlad uppsyn tilltalat oss sjöng hon dessa ord: ”Ryck pilen ur mitt hjärta”, och så vidare.

Medan denna slavinna berättade om sina öden var jag mycket nyfiken på vilken roll en man spelade, som stod framför scenen och viftade med en käpp, med vilken han gjorde mer buller än alla sångare tillsammans. ”Denne man”, sade en åskådare som satt bredvid mig, ”är själen i hela skådespelet: hela operan beror av hans lilla stav. Utan den skulle aktörerna inte ha ett enda ord att säga; dess rörelse ger dem liv.” Jag märkte också att de, till och med under passionernas häftigaste raseri, inte ett enda ögonblick släppte denna lilla käpp med blicken; så att om någon olycka hade drabbat mannen som förde den, skulle sångarna helt säkert mitt i en lång aria ha blivit stumma och stått där med öppna munnar, som förstenade. Musiken rättar sig efter denna käpp, som alltså är den franska operans marskalkstav.

I detta skådespel framställs nästan alltid en förälskad hjälte eller hjältinna, som uttrycker sitt smärtsamma lidande och till slut dör av sorg och förtvivlan – allt under ackompanjemang av generalbasen.

En Chinesares Bref om Operan i Paris (*).

På åtta dagars tid har jag icke warit utom min Kammare, emedan jag plågas af Hufwudwärk, för hwilken jag har at tacka en Publiqve Lustbarhet, som man kallar Opera. Detta är en Concert hwarutinnan Sångare, accompagnerade af Instrumental-Musik, besjunga Lifwets widrigheter. Europäerne äro af et så muntert sinnelag, at de uti de sorgeligaste ämnen inblanda roligheter.

För at göra sig et fullkomligt begrep om Franska Operan, bör man föreställa sig Åttatio Furier, hwilka nästan altid sjunga på en gång, under intonering af äfwen så många Violiner, Fleuter, Trompeter, Pukor, Clarinetter och andre Instrumenter, hwilka jag icke en gång känner til namnet.

Opera-Templet är helgadt åt en gammal Gudomlighet, Orpheus, som fordom lärer hafwa sjungit förträffeligen, men hwilkens röst, efter så många Seclers förlopp, naturligt wis föråldrats. Nu för tiden göra deß efterträdare ingen ting annat än skråla. Denne Gudens dyrkan lärer af Fransoserne anses heligare än den som Christna Religionen dem ålägger, emedan de fläste Kyrkor i Paris äro tome, och Opera-Huset deremot altid upfyldt med Folk.

Detta skådespel, så kallar jag det, är af så swag beskaffenhet, at den minsta omständighet kan försätta det i wanmagt. Det har aldrig ännu sedt Solen; hälst man föregifwer, at en enda solstråle är mägtig at uptäcka hela deß förtrollande kraft.

Sjelfwa Salen, som icke är utaf de största, är försedd med uphögda Bänkar, och Opera-bekännarena hafwa Nicher ända up till taket. Ifrån alla ställen har man en bakuti Salen inrättad uphöjning i sigte, och detta är Opera-Landet.

Om detta skådespel skall wara rätt rörande, så bör et förorsaka opaßlighet: en Fransysk Opera är i sin fullkomlighet, när den låter Åskådarena gå därifrån bedröfwade, och mästerstycket röjer sig altid genom stark Hufwudwärk.

Acteurer och Actricer, som man dem kallar, wärderas efter deras mer eller mindre genomträngande skrål, som de ändå til skyarne uphäfwa. För det närwarande har man här en Slafwinna, som med sin röst allena gör mera larm i Operan än tio trompeter och trummor tillhopa.

(*) Öfwers. ifrån Chinesische Kundschafter.

n sjunger på Operan icke allenast med rösten utan ock med händerne, armarne och hela Kroppen. De Acteurer, som dermed göra de häftigaste rörelser och kunna ställa sig, såsom de hade convulsioner, blifwa för denna skicklighet i synnerhet beundrade. När denne rörelse är ganska stark bidrager den mycket at dölja sångens brister.

För det närwarande gör man mycket wäsende af en Slafwinna, som har ingen röst, men sjunger oförlikneligen wäl med ögonen och hufwudet.

Det Skådespel som jag biwistade, börjades med en stark Chorus, som tilskyndade mig den hufwudwärk, hwaraf jag ännu plågas. När 80 Musicanter af bägge kören alla skråla på en gång, så kallas detta en stor Chorus. Til min olycka war denne Chorus et Mästerstycke i Franska Musiken. På detta dån följde et mindre starkt sorl; en ung Slafwinna framträdde på Theatern. Under många driller berättade hon oss i förtroende, at en häftig kärlek förorsakade hennes olideliga qwal. Hon trodde förmodeligen at wi något skulle kunna bidraga til lindrande af hennes smärta; ty sedan hon med et förtwifladt utseende tilltalat oss, sjöng hon dessa ord: Rycken pilen ur mitt Hjerta. etc. - -

Under det denna Slafwinna berättade sina öden, war jag ganska nyfiken at få weta, hwad för en Role en man spelade, som stod framför Theatern och hwiftade med en Käpp, hwarmed han gorde mera buller än alla Sångare tillsamman. Denne mannen, sade en åskådare, som satt brede wid mig, är Själen i hela skådespelet: hela Operan beror af hans lilla staf. Utom den skulle Acteurerne icke hafwa at säga et enda ord; dess rörelse uplifwar dem. Jag märkte ock i sjelfwa wärket, at de til och med under passionernas häftigaste raseri, icke et enda ögnablick lämnade denne lilla Käpp ur ögnasigte; så at om någon accident hade träffat den Mannen, som förde honom, hade sångarena helt säkert midt uti en lång air blifwit stumme och med öpna munnar såsom förstenade stående. Musiken rättar sig efter denne Käpp, som således är den Franska Opera-Marskalks stafwen.

I detta skådespel föreställas nästan altid en förälskad Hjelte eller Hjeltinna, som uttrycka sitt smärtefulla lidande och ändteligen dö af sorg och förtwiflan: alt under accompagnement af General-Bassen.