Vargplåga och rysk invasion härjade Österbotten

Spridda underrättelser om tillståndet i Österbotten under förra hälften av detta århundrade.

År 1709 började mycket glupska vargar visa sig i Storkyro, Lillkyro och Laihela socknar, och så småningom även i Ilmola. Med en oerhörd djärvhet angrep de människor – inte bara barn utan också vuxna – och ett mycket stort antal människor dödades av dessa kringströvande vilddjur. Det spelade dem ingen roll om det var dag eller natt, ljust eller mörkt, eller om de mötte en eller flera personer till häst eller till fots. De lurade ständigt på byte utanför dörrar och fönster, från hösten hela vintern igenom och långt in på våren, så att man endast på somrarna slapp deras grymma och farliga besök. Denna landsplåga fortsatte ända till 1721.

I slutet av år 1713, i november, gick den finska armén i vinterkvarter i Storkyro. Men när rykten kom om att ryssarna på nytt tänkte tränga in i landet från Björneborgshållet, flyttade armén till Solf kapell och därifrån vidare till Vasa stad, sedan man fått uppgifter om att ingen fara var att frukta från det hållet. När det i slutet av januari 1714 kom nya underrättelser om att fienden var i antågande genom skogen via Ikalis, flyttade armén återigen till Storkyro för att där möta den framryckande fienden.

Efter det för de våra så olyckliga slaget i Storkyro den 19 februari 1714 marscherade furst Galitzin med den segrande ryska armén till Vasa. Där gav häradshövdingen Mollin honom och de övriga ryska officerarna en stor måltid, i hopp om att han, som i god tro stannat kvar i landet, genom detta uppförande skulle bli väl bemött tillsammans med de sina. Men strax efter måltiden berövades han ändå all sin egendom.

Uppgifterna är sammandragna dels ur den tidigare ofta omnämnda, och i denna tidning delvis avtryckta, berättelsen om Österbotten, författad av framlidne rådmannen i Gamlakarleby J. Salander (se Åbo Tidningar nr 26), dels ur de tillägg som framlidne kaplanen och vice pastorn i Laihela, Israel Reinius, fogat till denna; av båda dessa handskrifter äger Österbottniska nationens bibliotek här på orten tillförlitliga avskrifter.

(Fortsättning följer.)

Strödde underrättelser om tilståndet i Österbottn omkring förra hälften af innewarande Seculum. (*)

År 1709 började i Storkyro, Lillkyro och Laihela Soknar, samt omsider äfwen i Ilmola, wisa sig ganska glupska wargar, som med en oerhörd djerfhet angrepo menniskor, ej allenast barn, utan ock äldre fullwuxet folk, som til et ganska stort antal af deßa kringstrykande wilddjur dödades. Det war dem aldeles lika, om det war dag eller natt, ljust eller mörkt, om de träffade en eller flere til häst eller til fot. De lurade utan för dörar och fönster jämt på rof, börjande ifrån höstarna alla wintrarne öfwer ända långt fram in på wårarna; så at man Somrarne endast war fri för grymma och farliga besök. Denna landsplåga fortfor ända til 1721.

Wid slutet af år 1713, i November, lade sig Finska Arméen i winterqwarter i Storkyro; men som rykte inlopp, at Ryßen å nyo wore sinnad tränga in i landet ifrån Björneborgs sidan, så flyttade sig Arméen til Solfwo Capell, och därifrån åter til Wasa stad, efter sedermera erhållna kunskaper, at ingen fara ifrån den kanten war at frukta före, Men då wid slutet af Januarii månad 1714 ytterligare kunskaper inlupo, at fienden war i antågande öfwer skogen, genom Ikalis, flyttade Arméen å nyo til Storkyro, för at därstädes möta den inbrytande fienden.

Efter det för de wåra så olyckliga slaget i Storkyro d. 19 Febr. 1714, marcherade Furst Galitzin med den segrande Ryska Arméen til Wasa, hwarest Härads-Höfdingen Mollin gaf honom och de öfriga Ryske Officerarena en stor måltid i hopp at han, såsom på god tro i landet qwarblifwen, och för et sådant sitt upförande skulle blifwa med de sina wäl bemött; men blef dock straxt efter måltiden spolierad til all sin egendom,

(*) Sammandragne dels ur den redan ofta förr omnämnde, och i deße Tidningar til en del aftryckta berättelsen om Österbottn, upsatt af framl. Rådm. i G. Carleby J. Salander (Se Åbo Tidn. N.26.) dels ur framl. Capellanen och Vice Pastoren i Laihela Israel Reinii därtil bifogade Supplementer; af hwilka båda handskrifter Österbottniska Nations Bibliotheket härstädes äger pålitkliga afskrifter.

[[FORTSÄTTER]]