Kort levnadsbeskrivning över framlidne riksrådet, kanslern vid Åbo akademi, riddaren och kommendören av Kungliga Nordstjärneorden, friherre Carl Hermelin.
Den omsorg som framlidne riksrådet friherre Carl Hermelin som kansler visade Kungliga Akademien i Åbo, och de välgärningar detta lärosäte fått åtnjuta av honom, ger oss anledning att för framtida landsmäns kännedom teckna ner hans förtjänster och de viktigaste omständigheterna i hans liv.
Han var son till framlidne statssekreteraren Olof Hermelin och dennes senare hustru Margaretha Åkerhielm, änka efter kunglige sekreteraren Elias Obrecht. År 1700 gifte hon sig för andra gången med Hermelin, som då var sekreterare vid utrikesexpeditionen och rikshistoriograf, strax före hans avresa till kung Karl XII:s armé. Denna följde han sedan ständigt, ända fram till det olyckliga slaget vid Poltava 1709, där han kort därefter omkom. Under de pågående fredsförhandlingarna i Altranstädt 1706 fick han glädjen att där ta emot ett kort besök av sin hustru, som var kvar i riket och som han då inte hade träffat på sex år. Hon hade företagit denna långa och besvärliga resa i sällskap med sin syster, gift med den dåvarande kunglige sekreteraren, sedermera riksrådet Josias Cederhielm, som också uppehöll sig vid armén där, för att än en gång få se och omfamna sitt hjärtas och sin kärleks ömmaste föremål.
En kärkommen frukt av detta besök var den nu avlidne riksrådet friherre Carl Hermelin, född året därpå, den 6 november 1707. Knappt två år gammal förlorade han sin far, som aldrig fick glädjen att se och omfamna denne sin då ännu späde son; men hans mor, och efter hennes död den 18 maj 1717, hans övriga närmaste anhöriga (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare nummer).
Fotnot: Texten är ett sammandrag av det latinska åminnelsetal med vilket professorn i naturalhistoria och veterinärkonst, doktor Gabriel Bonsdorff, den 4 juni förra året uttryckte Kungliga Akademiens erkänsla mot denne sin forne vördade kansler.
Fotnot: Om denne lärde och förtjänte man, samt hans slutligen olyckliga öde, se von Stiernmans adelsmatrikel, del 2, s. 1020, och baron Rehbinders matrikel, s. 110.