Söndagsbetraktelse om tungans och örats rätta bruk

Söndagsbetraktelse för tolfte söndagen efter Trefaldighet.

Kroppsligt döva och stumma är inte särskilt många i världen, men de är ändå tillräckligt många för att kunna lära oss att tacka och lova vår Skapare för att vi kan använda öra och tunga (Rom. 1:21, 1 Thess. 5:18, Ef. 5:4). I stället används dessa dyrbara lemmar överallt som orättfärdighetens vapen (Rom. 6:13). Aposteln Jakobs skildring av den ogudaktiga tungan är fruktansvärd (kap. 3). Tungan blir ett verktyg för svordomsandar, storpratare, lögnare, bedragare, smickrare, grälmakare, dryckeshjältar och annan sådan avgrundens ohyra – men emellanåt lovar samma människa Gud i kyrkan och sjunger den apostoliska trosbekännelsen. Maken till amfibie finns inte i hela naturen.

Örat i sin tur står ständigt öppet för smickrare, skvallrare, spridare av elaka rykten, förtalare och deras talrika gelikar; men för sanningen och Guds ord är det tilltäppt. Är det då svårt att av detta dra slutsatsen om det mänskliga hjärtats djupa fördärv (Ef. 4:18)? Det kostar Frälsaren mycken möda att få dessa två lemmar i ordning. Början måste dock ske i hjärtat, ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen (Matt. 12:34). Den druckne, den vrede, den otålige, den knotande och många av deras likar bevisar detta uppenbart (v. 35).

Vad får Gud för och av de lemmar som Han har gett oss? Intet (Rom. 6:13). Åtminstone måste en stor reformation och förändring ske hos oss innan turen kommer till Honom, som ändå borde vara den förste och den siste i alla våra tankar, i alla samtal och i alla lovsånger (Ef. 5:19–20). Gud förbarme sig över vår kristenhet! De som bekänner Kristus skäms nästan för att tala om Honom och att höra talas om Honom i sina vanliga umgängen (Matt. 10:32–33). De har visst "härligare" ämnen att höra och tala om (Ef. 4:29, 5:4). Det allvarliga, det andliga, det som angår Gud och själen, hör bara kyrkan till. Där vill vi dyrka Gud; hemma och hos våra vänner dyrkar vi dem, oss själva och den allmänne världsguden (2 Kor. 4:4).

Låt oss alla tacka Gud, som har öppnat våra ögon så att vi ser förödelsens styggelse i själva församlingens sköte (Matt. 24:15), och låt oss dagligen göra apostelns önskan till vår egen (1 Thess. 5:23).

Söndagsbetraktelse. 12 S. efter Trinitatis.

Lekamligen döfwe och dumbe äro just icke månge i werlden; dock äro de så månge, at de borde kunna lära oß at tacka och lofwa wår Skapare för örats och tungans bruk Rom. 1: 21. 1 Thess. 5: 18. Eph. 5: 4. I stället anwändas deße dyrbara lemmar öfweralt til orättfärdighetens wapn Rom. 6: 13. Den ogudachtiga tungans afskildring af Apost. Jacob är hiskelig C. 3. Hon blir et wärktyg för swordomsandar, storpratare, lögnare, bedragare, smickrare, Trätobröder, drickes-Hjeltar och mera sådant afgrundens ohyra; men melanåt lofwar han i Kyrkan Gud och sjunger Apostoliska Tron. Maken Amphibium finnes ej i hela naturen. Örat åter står ständigt öpet för lofqwädare, örnataßlare, ilaka ryktens utspridare, tadlare och deras talrika stallbröder; men för sanningen och Guds ord är det tilltäpt. Är wäl swårt härutaf at sluta til det människliga hjertats djupa förderf Eph. 4: 18.? Det kostar Frälsaren ganska mycken möda at bringa deßa 2:ne lemmar uti ordning. Början måste dock ske på hjertat; ty, hwaraf det fullt är, deraf talar munnen Math. 12: 34. Den druckne, den wrede, den otolige, den knorriske och flere deras likar bewisa ögonskenligen detta, v. 35. Hwad får Gud för och af de lemmar, som Han oß gifwet? intet Rom. 6: 13. Åtminstone måste en stor reformation och ändring hos oß föregå, innan ordningen kommer til honom, som likwäl borde wara den förste och den siste i alla wåra tankar, i alla samtal, i alla lofsånger Eph. 5: 19, 20. Gud förbarme sig öfwer wår Christenhet! de, som bekänna Christum, blygas nästan at tala om Honom och at höra talas om Honom i sina wanliga samqwäm Math. 10: 32, 33. De hafwa nog härligare ämnen at höra och tala om Eph. 4: 29. 5: 4. Det alfwarsamma, det andeliga, det, som angår Gud och själen, hörer endast Kyrkan till. Der wilje wi dyrka Gud; hemma och hos wåre wänner dyrke wi dem, oß sjelfwe och den allmänne werldsguden 2 Cor. 4: 4.

Tackom Gud alle, som Han ögonen öpnat til at se förödelsens styggelse i sjelfwa Församlingens sköte Math. 24: 15. och görom Apostelens önskan dageligen til wår 1 Thess. 5: 23.