Armfelts brigad tvingad till reträtt efter hård strid vid Savitaipale

Heinola den 16 juni. En av de hetaste striderna var utan tvivel den som brigadchefen baron Armfelts kår genomled den 4 juni vid Savitaipale. Man kan knappt föreställa sig svårigheterna med att föra krig i dessa trakter, vilket främst beror på landskapets beskaffenhet och orternas läge.

När anfallet skulle ske mot den ryska förskansningen vid Savitaipale – som skyddar Villmanstrand och därigenom öppnar vägen mot Viborg – tvingades vårt manskap marschera på flera delvis obanade vägar och dessutom ta sig över sjöar och träsk. För detta ändamål tillverkades först 14 flottar, 10 för manskapet och 4 för kanonerna, och med dem tillryggalades 1½ mil sjöväg. Därefter marscherade man 1 mil landväg, på flera ställen knappt framkomlig ens för en ryttare. Vägen röjdes och jämnades under marschen, dels över berg och branter, dels med kavelbroar över kärr och mossar.

Med en så uttröttad trupp skulle Savitaipale angripas, och anfallet hade ändå säkert lyckats om den så väl uttänkta och väl planerade planen hade kunnat genomföras på en gång, och om inte helt oväntade hinder tillstött. Dagen innan, den 3 juni, hade fienden nämligen fått en förstärkning på minst 4 000 man, i avsikt att med denna fördubblade styrka driva bort oss från det för dem så viktiga passet Kärnäkoski. Inte nog med det – framför oss fann vi 7 väl bestyckade batterier i stället för de 3 som funnits tidigare.

Trots allt detta, och sedan vi kommit så långt fram, genomfördes anfallet med lika stor häftighet som djärvhet. Men våra soldater fick utstå en fruktansvärd eld från de nämnda batterierna, som pågick oavbrutet från klockan 12 på middagen till klockan 4 på eftermiddagen. Med hänsyn till den så vida överlägsna fiendestyrkan och de väl anlagda batterierna blev reträtten oundviklig för oss. Varje opartisk bedömare kan förstå hur svår den måste ha varit, då den först skulle ske över den besvärliga landvägen och sedan följas av en långsam ombordstigning på de farliga och otympliga flottarna, med utslitna hästar och uttröttat manskap. Trots allt detta genomfördes reträtten under ordnade former och med ihållande försvar, och vår trupp återkom följande dag klockan 5 på morgonen till Suomenniemi med sina kanoner i behåll.

Vår förlust kunde inte annat än bli mycket stor och smärtsam. Denna tappra brigad förlorade officerare, dels stupade, dels tillfångatagna, och hade åtskilliga sårade. Bland dem fanns chefen själv, illa sårad och dessutom med kontusioner. Av detta, liksom av att denne stridbare herres fyra adjutanter – hans egen bror samt herrarna Stiernsvärd, Payne och du Croix – alla sårades, kan man döma både om fiendens eld och om vårt befäls oförskräckthet att överallt våga sig in i den.

Detsamma gäller alla officerarna. Vid Närke och Värmlands regemente sårades löjtnant baron Liljencrantz och fänrik Petre; vid Jönköpings regemente major Fahnehielm, kapten Fleetwood och löjtnant Ahrnström; vid Hälsinge vargering kapten Rosenstein samt löjtnanterna Knoll och Westphal; vid Dalvargeringen kaptenerna Eding, Frantzon och Ehrenmark, löjtnanterna Svensson och Naucleer samt fänrik Weste; och vid artilleriet löjtnanterna Herrman, Sturtzenbecher och Hårleman.

Major baron von Vegesack vid Dalkåren visade här återigen sin vanliga tapperhet och handlingskraft, då han efter chefens olyckliga skada ledde en hedersam och lyckad reträtt. Likaså förde kapten Cederblad vid Hälsingekåren, över vilken han tog befälet sedan kapten von Rosenstein sårats, inte bara sin trupp ut ur elden utan räddade också två kanoner ur den. Stridbarheten förtjänar alltså allt beröm, även om det omöjliga inte bör krävas av den.

Utlänningar, lockade enbart av de svenska vapnens urgamla ära och av baron Armfelts sätt att både anföra och strida, samt av möjligheten att få strida vid hans kår, bar nu också svärdet vid hans sida: den nämnde herr Payne, engelsman, herr du Croix, fransman, samt herr Knoll, holländare.

Hejnola d. 16 Junii. En den hetaste strid war ofelbart den, som Hr Brigade-Chefen Baron Armfelts Corps uthärdade d. 4 Jun. wid Sawitaipal. Man kan icke föreställa sig swårigheten at föra krig uti deßa Trakter, hwilket dock förnämligast härrörer af Landets beskaffenhet och Orternes läge. Således då anfallet skulle ske på Ryska Förskansningen wid Sawitaipal, hwilken betäcker Wilmanstrand och öpna wägen derigenom åt Wiborg, så måste wårt Manskap marchera på flera, til en del o-

banade wägar, samt derjämte paßera sjöar och träsk. Til den ändan förfärdigades först 14 Flottar, 10 för Manskapet och 4 för Canonerne, och härmed paßerades 1½ mil sjöwäg. Sedan marcherades 1 mil landwäg, på flera ställen knapt practicable för en ridande. Den uprödjdes och planerades under marchen, dels öfwer berg och branter, dels med kafwel-broar öfwer Kärr och Moßar. Med en således fatigverad Tropp skulle Sawitaipal angripas, och denna attaqve hade ändå ofelbart lyckats, om den så förträfligt uttänkta och så wäl anlagda Planen kunnat, dels på en gång utföras, dels helt owäntade hinder icke mellankommit: ty dagen förut eller d. 3 Junii hade fienden fått en förstärkning af minst 4000 man, samt i den afsigt, at med denna sin fördubblade styrka fördrifwa oß utur det dem så maktpåliggande Paßet Kernakoski; men ej nog härmed, wi funno för oß 7 wälbestyckade Batterier, i stället för de 3 derförut warande. Alt detta oaktat och sedan wi så långt avancerat skedde attaqven, och det med lika så stor häftighet som hurtighet; men wåra måste uthärda en den gräseligaste eld ifrån förenämnde Batterier, hwilken påstod ifrån kl 12 om middagen til kl. 4 om eftermidd. och utan minsta uppehåll; således, i anseende til denna så wida öfwerlägsna styrka och de så wäl anlagde Batterierne, blef retraiten för oß oundwikelig. Hwar opartisk må döma, huru swår den måste warit för oß, då den först skulle ske öfwer den swåra landwägen, sedan en långsam embarqvering företagas på de farliga och owiga Flottorna, med utslåpade hästar och uttröttadt Manskap; men alt detta oaktat skedde Retraiten med ordning och under soutenerad defense, samt återkom wår Tropp följande dagen kl. 5 om morgonen med sina Canoner uti Suomeniemi tilbaka. Wår förlust kunde icke annat, än wara ganska stor och ömande, ty denna käcka Brigade förlorade Officerare, dels skutne, dels fångne, samt hade åtskillige bleßerade, ibland hwilka war sjelfwa Chefen, illa sårad utom derjämte undfångne contusioner, hwaraf så wäl som deraf, at denne så stridbare Herres 4 Adjutanter, nämnligen deß egen Hr Broder, och Herrne Stjernswärd, Payne och du Croix blefwo alle bleßerade, kan man döma både til fiendens eld och wårt befäls oförskräckthet at allestädes wåga sig i densamma. Detta gäller ock lika om alle Officerarne, ty af Nerike och Wärmelands Regemente sårades Hr Lieutenant Baron Liljencrantz och Fändrick Petre; af Jönköpings-Regemente, Hrr Major Fahnehjelm, Capit. Fleetwood och Lieuten. Ahrnström; af Helsinge-Wargeringen Hrr. Capit. Rosenstein, Lieutenanterne Knoll och Westphal; af Dal-Wargeringen, Hrr. Capitainerne Eding, Frantzon och Ehrenmark, Lieutenanterne Swenßon och Naucleer, och Fändrick Weste; samt af Artilleriet, Hrr. Lieutenanterne Herrman, Sturtzenbecher och Hårleman. Hr Major Baron von Vegesack wid Dal-Corpsen wisade här å nyo sin wanliga käckhet och tiltagsenhet, då han, efter Chefens så olyckliga bleßure, styrde för en hederlig och lycklig Retraite; äfwen som Hr Capit. Cederblad wid Helsinge-Corpsen, öfwer hwilken han tog befälet sedan Capit. von Rosenstein blifwit bleßerad, icke allenast förde sin Tropp utur elden, utan frälste ock 2ne Canoner utur densamma. Stridbarheten förtjenar således alt loford, ehuru omöjligheter icke af densamma fordras bör. Utlänningar, endast förmådde af de Swenska Wapnens urgamla ära, och Hr Baron Armfelts sätt, at både anföra och strida, samt at få strida wid hans Corps, förde nu också här Swärdet wid hans sida, nämnl. fören. Hr Payne, Ängelsman, och Hr du Croix, Fransos, samt Hr Knoll, Holländare.