Betraktelse över otacksamhet och syndarens blindhet

Fjortonde söndagen efter trefaldighet.

Otacksamheten, otrons förstfödda barn, är själva huvuddraget i den ogudaktiges och självsäkre syndarens karaktär. Han ser aldrig upp mot himlen eller omkring sig på jorden utan att möta tusentals vittnesbörd om sin Skapares existens och oändliga godhet, men han berörs sällan eller aldrig av dem. I den kristna församlingen bekänner han att han är andligt spetälsk, det vill säga en stor syndare som behöver rening i Jesu blod (1 Joh. 1:7), men han älskar sin själasjukdom och åkallar därför inte Frälsarens barmhärtighet, som ensam kan hjälpa honom. När han på dödsbädden hinner visa sig för prästerna och ropa: 'Gud, förbarma dig!' – då menar han att ingen fara föreligger, och änglarna förväntas genast stå redo att föra hans ondskefulla ande till Abrahams sköte. Varifrån kommer så mycket skamlöshet och blindhet?

Desto mer åligger det dig, du väckta själ, att noga betrakta dina svidande sår och att med klagan dagligen kasta dig för Frälsarens fötter. Ta för givet – något du också av erfarenheten kommer att lära dig – att ingen utom Honom kan göra dig ren, varken i rättfärdiggörelsens handling inför Guds stränga domstol eller i förnyelsen och helgelsen, så att du blir dygdens uppriktiga vän. Vårt onda är både för djupt rotat i vår natur och alltför motbjudande för samvetet för att vi skulle kunna bota det själva. Huskurer, det vill säga egna försök till förbättring, gör bara skadan större (Matt. 9:16). Här krävs en gudomlig läkares hand (v. 12). Med vad vill du gottgöra allt det oheliga du hittills har tänkt, talat och gjort? Var vill du finna de vita kläderna, det fromma och oskyldiga sinnelag som utmärker dem som står inför Guds tron (Upp. 3:4)? Överväg saken noga och ge Gud äran, han som med ett förbarmande hjärta erbjuder dig sin Andes hjälp.

14. S. efter Trinit.

Otacksamheten, otrons förstfödning, är just hufwuddraget i den ogudachtige och säkre Syndarens caracter. Han skådar aldrig upp åt Himmelen eller omkring sig på jorden, at han ju ser tusende witnen om sin Skapares warelse och oändeliga godhet, men röres sällan eller aldrig deraf. Han bekänner i Christna Församlingen, at han är andeligen spetälsk, eller en stor syndare, och behöfwer rening i JEsu blod, 1 Joh. 1: 7. men älskar sin själa-sjukdom, och anropar således icke Frälsarens warkunsamhet, som allena kan hjelpa honom. När han på sotsängen hinner wisa sig Prästerna och ropa et: Gud, warkunna Dig! Då menar han ingen fara wara, och Änglarna måste strax stå tillreds, at föra hans ondskefulla anda i Abrahams skjöt. Hwarifrån kommer så mycken skamlöshet och blindhet?

Desto mera åligger dig, du upwäkta Själ, at noga betrakta dina swidande sår, och med jämmer dageligen kasta dig för Frälsarens fötter. Tag för en afgjord sak, det du ock af erfarenheten nogsamt lärer finna, at ingen, utom Honom, kan göra dig ren, hwarken i rättfärdiggörelsens handling inför Guds stränga Domstol, eller i förnyelsen och helgelsen, til at blifwa dygdens upriktiga wänn. Wårt onda är både i wår natur för djupt inrotadt och i samwetet för mycket stinkande, at wi skulle kunna bota det sjelfwe. Huscurer, jag menar egna förbättringar, göra skadan större, Math. 9: 16. Här tarfwas en Gudomelig läkares hand, w. 12. Hwarmed will du godtgöra alt det oheliga, du hittils tänkt, talat och gjort? Hwaräst will du finna de hwita Kläderna, det fromma och oskyldiga sinnelag, som utmärka dem, som stå inför Guds Thron, Upp.B. 3: 4? Öfwerwäga saken noga, och gif Gud äran, som bjuder dig sin andas hjelp, med et förbarmande hjerta.