Följande vackra skaldestycke har nyligen sänts in av en hederlig patriot för att införas i Veckobladet.
Du som i minsta stoft din gudahand förklarar, naturens kung och varelsernas far! Du som vid tidens ände varar vad du för tidens början var; när alla väsens liv en verksam godhet prisar, låt också min vördnads röst blanda sig med deras: det är mitt hjärta blott som ska visa mig vägen, när tanken syftar upp till dig.
Den höjer sig utan gagn, med egen styrka, över himlars krets, där du döljs för vår syn; av hemlighet höljs ditt väsen, du röjs endast genom välgärning. Varför vill ett inskränkt vett dra slutsatser om evigheter och nå en oändlig höjd med ändligt öga? Nog sagt: jag är lycklig; jag föddes för att njuta, jag föddes inte för att förstå.
Ni solar, som lånar ert ljus åt andra jordar och förgyller nattens valv med er prakt, tjäna som vittnen för min tanke om ett omätligt ursprungs makt. Men ni, min ungdoms år, som flyter utan smärta! Ni känslor! Ni begär! Du hälsa, kraft och mod! Er röst, er milda röst, betygar för mitt hjärta att han också är lika god.
Andra må teckna dig mellan blixtar och lågor, åtföljd av straffet för att ständigt krossa mig, beredd att alltid sända plågor, men aldrig att förbarma dig. Må lastens usla barn falla ned i stoftet: förtvivlans tunga kval hör deras känslor till, medan dygden i sitt lugn ljuvligt kan föreställa sig den bild i vilken han vill dyrkas.
Det obevekliga bröst som närs av andras tårar, den falska själ som bedrar edens helgd, den otacksamma vän som sårar ett hjärta där han var älskad, den som minns en svaghet och glömmer en välgärning, som utgjuter oskyldigt blod och bär förakt mot lagen – de tror med fasa på en Gud, vars öga dömer tanken med lika stor rättvisa som makt.
Jag sjunger om en Gud: den Gud mitt hjärta känner, som skänkt mig liv, förnuft och lycksalighet; som för oskuldens blyga vänner hyser ömhet och barmhärtighet; som ger mig sin dyrkans lag i medfödd känsla: var dygdig för att bli säll, sök lyckan i din själ; vars makt kväljer den brottslige och som, lika rik på nåd som på iver, även är oskuldens väl.
Jag ser hans hand utsträckt för att beskydda mina steg: han har satt sällhetens åtrå i mitt bröst: han livar mig med sommarens värme och föder mig med höstens skatt: han skiftar jordens prakt med årets jämna tider; ur den stela klippans famn kallar han svalkans våg, i vädrets rena fläkt sprider han hälsans ande, för att friska upp vår matta håg.
Och detta skulle vara den Gud som, gömd i åskans skyar, till jordens skräck, tar råd endast av vreden! (Reds. anm.: I originaltrycket upprepas ordet "Wreden", troligen ett sättningsfel.) Var dag förnyar han prov på sin mildhet, och ändå tvivlar människan på hans nåd! Du som gav mig känslan och bjöd mig smaka nöjet, det är endast glädjen vars offer tillhör dig; din höghet försmår inte att bli älskad tillbaka av den som din godhet gör lycklig.
Låt mig inte i min ringhet kränka din allmakts verk genom att tro dig vara endast människans och jordens herre, när tusen världar blänker omkring mig och bebor fästets avgrundsrymd. Är då din rikedom slösad på våra hyddors läger? Nej, min lycksalighet bär säkert vittne för mig om att du till välgärningens mål äger flera väsen, för vilka du också är en fader.
Själv ämnad till sällhet i varelsernas rike, förenad med dem i samma ursprungs band, låt mig med ömhet i min like se samma verk av samma hand. Låt mig i min krets så tjäna din mildhets mål, att jag sprider omkring mig den lott som jag vann av lyckan, och i barmhärtighet lånar av dig den likhet som ändligheten kan fatta.
(Fortsättning följer i nästa nummer.)