Prinsessan Adelaide räddar fattig bondfamilj i Lorraine

Den glada och förnöjsamma fattiga.

Ur den hamburgska tidningen "Staats- und Gelehrte Zeitung des Hamburgischen unpartheyischen Correspondenten" för år 1761 återges, i anslutning till doktor Jacobis skrift om ett förnuftigt och kristligt sinnelag mot dödsfruktan, ett anmärkningsvärt exempel som förtjänar att bli känt för fler.

Under brunnssäsongen 1761, då prinsessorna av Frankrike vistades i Plombières i Lorraine för att dricka hälsovattnen där, brukade grevinnan av C**, som ingick i deras sällskap, ofta gå ut och promenera med en grupp utvalda vänner. Under en sådan promenad kom de oförmodat till en av de vildaste platserna i bergstrakten. När de såg sig omkring upptäckte de en liten fattig hydda, och när de gått närmare kom en ung bondhustru ut, med ett litet barn på armen och ett annat vid handen. De stannade. Hustrun verkade först förskräckt över att se dessa främlingar, men fattade sedan mod och bjöd dem stolar att sitta och vila på. Hennes blygsamhet, behagliga förvirring och uppriktiga artighet gjorde att de förnäma gästerna genast fattade tycke för henne, och den naturliga munterhet, livlighet och öppenhjärtighet med vilken hon besvarade deras frågor vann dem helt för hennes sak.

"Är detta ert hus?" frågade grevinnan av C** bland annat. "Jag bor där", svarade hon, "men bara en del av det tillhör mig, där jag lever med min man och mina barn. Min far lämnade inte mer efter sig än denna hydda och sex jordtegar, som vi har fått dela med fem personer. Vi skulle alltså ha svårt att skaffa mat, men en ko som jag hyrt föder oss alla." – "Då är ni mycket fattig", sade grevinnan. "Ja, min fru", svarade hon, "men vi skulle vara nöjda med vår lott om vi inte hade så stora skulder. De kommer att driva bort oss härifrån och sälja det lilla vi har kvar. I går fick vi indrivningsbeskedet." – "Och varför, min kära, behandlar man er så grymt?" – "Ack min fru, vi hade köpt några jordlappar på kredit. De kostade oss 1 000 lorrainska livres. Men båda åren som gått sedan dess har varit missväxtår, så vi har inte kunnat betala. Ja, det har varit svårt bara att överleva. Vi har till och med tvingats sälja våra helgdagskläder."

"Ni nämnde nyss er man", sade grevinnan därpå. "Älskar ni honom mycket? Är ni lycklig med honom?" – "Vad det angår, ja, min fru. Under de fyra år vi haft varandra har han aldrig gjort mig det minsta missnöjd." – "Då älskar han väl också er mycket?" – "Å ja", svarade hustrun, "vi gör båda vårt, och vår vänskap håller oss uppe och tröstar oss." – "Nåväl", sade grevinnan, "om ni vill komma till mig med era barn ska ingenting fattas er. Er man kan stanna här och se till er lilla egendom." – "Jag tackar frun", svarade hustrun utan betänketid och med livlighet. "Frun är alltför god. Men även om hon gjorde mig till en lika stor och rik fru som hon själv är, kunde jag inte ta emot det, om villkoret vore att jag skulle överge min man."

Efter några fler frågor tog grevinnan ett vänligt farväl av bondhustrun och gick tillbaka med sitt sällskap. På hemvägen talade alla med förundran om den ädelmodiga enkelheten och de fläckfria sederna, som gjorde att den unga hustrun fann tröst för alla sina bekymmer i sin trohet och i uppfyllandet av sina plikter.

På kvällen berättade grevinnan händelsen för prinsessan Adelaide, och denna ädelsinnade prinsessa hade knappt hört berättelsen till slut förrän hon gav grevinnan så mycket pengar som behövdes för att först betala av den älskvärda hustruns skuld och sedan sätta henne och de hennes i gott stånd. Med denna hjälp skyndade grevinnan följande dag, i sällskap med sina vanliga vänner, till hustruns hydda. "Här är", sade hon när hon kom in, "en gåva som prinsessan Adelaide uppdragit åt mig att ge er, så snart hon fått kännedom om er nöd."

Den goda hustrun, överväldigad av en så oväntad hjälp, visste inte vad hon skulle göra. Hon såg på pengarna som räcktes fram, men vågade inte ta emot dem. Hon fäste blicken först på grevinnan och sedan på sina barn, som hon med särskild ömhet tryckte intill sig. Till slut, efter några ögonblicks tystnad under rörande suckar, kom hon närmare och kastade sig ned vid grevinnans fötter och sade med en röst som visade hur rört hennes hjärta var: "Ack min Gud, ack min fru!" Grevinnan, som själv blev så rörd att hon inte kunde få fram ett ord, tog emot henne i sina armar. En halvtimme gick utan att den unga hustrun kunde tala annat än med ögonen. Men vad sade inte de! Man såg i dem den glädje, den tacksamhet och den förnöjsamhet som en trogen hustru och öm mor känner, som inte bekymrar sig för något annat än sin man och sina barn.

Sedan grevinnan brutit tystnaden och med vänligt tilltal fått den behagliga hustrun på gott humör igen, tog hon och hennes vänner farväl. Dagen därpå skickade hon ylle- och linnetyger till kläder åt henne och hennes lilla familj, och grevinnans vän, fru av D*, skänkte henne en ko.

Se, värde läsare, en sällsynt dygd hos en fattig och enkel kvinna. Se också ett spår av en mild försyn, som i nödens stund kom henne till hjälp. Fler liknande exempel kunde anföras, om utrymmet denna gång tillät det.

Den glada och förnöjsamma Fattiga.

Ur Stats u. Gelehrte Zeitung deß Hamb. unpartheischen Corresp. för år 1761 anföres, i Doct. Jacobi wackra anledning til en förnuftig och Christelig sinnes författning imot Dödsfruktan, et märkeligt exempel, som synes förtjena at komma til fleras kännedom.

Under Brunstiden 1761 då Prinseßorne af Frankrike woro i Plombiers i Lottringen, at nyttja de där warande helsowattnen, geck Grefwinnan af C**, som war med i deras sälskap, i et band af wißa utwalda wänner som oftast ut at spatsera. En gång kommo de under en sådan spatsergång oförseendes til et af de wildaste ställen i bergstrakten. När de sågo sig om, blefwo de warse en liten fattig hydda; och då de gått närmare dertill, fingo de se en ung Bondhustru utkomma, som bar et litet barn på armen, och ledde wid handen et annat. De stadnade. Hustrun syntes i förstone bestört, at se deßa främmande; men sedan fattade hon något mera mod, och kom och böd dem stolar, at sitta och hwila på. Hännes blygsamhet, behageliga förwirring och uppriktiga höflighet gjorde, at hännes förnäma Gäster strax i början fattade godhet för hänne; men den naturliga munterhet, liflighet och oppenhjertighet, hwarmed hon swarade på åtskilliga föreställte frågor, intog dem alldeles til hännes fördel. Är detta Ert Hus? sade Grefwinnan af C** ibland annat til henne. Jag bor där, swarade hon; men det är allenast en del deraf, som hör mig til, där jag uppehåller mig med min Man och mina Barn. Min Far lämnade intet efter sig mera för oß, än denna hyddan, tillika med 6 landt-tegar, som wi måst dela med 5 Personer. Wi skulle således ha ondt efter födan; men en ko, som jag tagit i lega, föder oß alla. Då är Ni ganska fattig, sade Grefwinnan. Ja, min Fru, swarade hon: men wi skulle wara nögde med

wår del, om wi icke woro så mycket skyldige. De komma at föra oß borrt härifrån, och sälja det lilla, som wi kunne hafwa öfrigt. I går fingo wi befallnings-sedeln härom. Och hwarföre, min kära, sade Grefwinnan til hänne, förfar man så grymt emot Er? Hon swarade: Ach min Fru, wi hade köpt några lappar land på ränta. De kostade oß 1000 Lottrinska Livres Men bägge åren, som sedan warit, hafwa warit ofruktsamme. Wi ha således intet kunnat betala. Ja, det har warit oß swårt, at kunna blott lefwa. Dock ha wi derföre ock måst sälja wåra Helgdags-kläder. Ni nämnde för en stund sedan Er man, sade Grefwinnan deruppå: älskar Ni honom mycket? Är Ni lycklig med honom? Och, swarade Hon, hwad det angår, ja Min Fru. På 4 år, som wi ege hwarandra, har han aldrig gjordt mig det minsta mißnöje. Grefwinnan sade: Han älskar wäl således Er också rätt mycket? Ah ja, swarade Hustrun: wi göre på bägge sidor wårt til; och wår wänskap underhåller och tröstar oß. Nå wäl, sade Grefwinnan, om Ni wil komma til mig med edra Barn, så skal intet felas Er. Er man kan blifwa här, och se om Er lilla egendom. Jag tackar Frun, swarade Hustrun, utan at betänka sig, och med liflighet. Frun är alt för God. Men, om Hon gjorde mig til en äfwen så stor och rik Fru, som Hon själf är, kunde jag intet taga det emot, om det skedde med wilkor, at jag skulle öfwergifwa min man. Efter några andra frågor, tog Grefwinnan af bondhustrun et wänligt afsked, och geck med sit sälskap tilbaka. Hwar och en talte under återwägen med förundran, om den ädelmodiga enfaldigheten, och de obefläckade sederna, som gjorde, at den unga Hustrun fann tröst för alla sina bekommer i sin förbindelse och sina pligters upfyllande. Om aftonen berättade Grefwinnan denna händelsen för Prinseßan Adelaide; och denna ädelsinta Prinseßan hade icke förr hört berättelsen til slut, än Hon lämnade til Grefwinnan så mycket penningar, som behöfdes, at först afbetala den älskwärda Hustruns skuld, och sedan at sätta hänne med de sina i godt stånd. Med denna hjelpen skyndade sig Grefwinnan den följande dagen, i sälskap med sina wanl. wänner, til sin Hustrus hydda. Här är, sade hon då hon inkom, en gåfwa, som Prinseßan Adelaide updragit mig at gifwa Er, så snart Hon fått kunskap om Er torftighet. Den goda Hustrun, full af bestörtning öfwer en så oförmodad hjelp, wiste et, hwad Hon skulle gjöra. Hon såg på penningarna, som räktes åt hänne; men wågade icke taga dem emot. Hon fästade ögonen först på Grefwinnan, och kastade dem sedan på sina barn, dem hon med särdeles ömhet tryckte til sig. Ändteligen efter några ögnablecks stillatigande under flere rörande suckar, kom hon närmare, och kastade sig ned för Grefwinnans fötter, sägandes med en röst, som gaf tilkänna huru rördt hännes hjerta war: Ach min Gud, Ach min Fru! Grefwinnan som sjelf blef så rörd, at hon icke kunde framföra et ord, tog Hänne emot i sina armar. En half tima geck förbi, utan at den unga Hustrun kunde tala något, utan endast med ögonen. Men hwad sade icke de alt? Man såg deruti den glädjen, den erkänslan, och den förnöjsamhet, som en trogen Hustru och en öm Moder har, hwilken intet sörjer för något mera, än sin man och sina barn. Grefwinnan, efter at hafwa brutit tystnaden, och igenom wänligt tiltal satt den behageliga Hustrun i et muntert sinne igen, tog med sina wänner afsked af hänne, men skickade dagen derpå til hänne ylle och linne-tyger, til beklädning för hänne och hännes lilla famillie; och Grefwinnans wän, Fru af D* skänkte hänne en ko.

Se, wärde läsare, en rar dygd hos en fattig och enfaldig qwinna. Se ock et spår af en mild försyn, som i nödens tid kom henne til hjelp. Flera dylika prof kunde anföras, om rummet denna gången sådant tillät.