Fredrik den store svårt sjuk på Sanssouci

Brandenburg den 12 augusti.

De herrnhutare som bor i Berlin lämnade nyligen in en böneskrift till kungen. I den skrev de att Hans Majestät visste att de alltid varit goda och trogna undersåtar, som genom att anlägga flera fabriker på ett väsentligt sätt bidragit till landets bästa. Denna lyckliga verkan av deras strävanden tillskrev de inte sig själva, utan endast Jesu Kristi nåd. Eftersom de nu fått veta att Hans Majestät var mycket sjuk, tog de sig, för sina samvetens frid, friheten att uppmana Hans Majestät att använda de få återstående dagarna av sitt liv till att lära känna Jesus Kristus, att söka ro i Lammets sår och att dra sig tillbaka under Lammets fana. Sedan kungen läst denna skrivelse frågade han kabinettssekreteraren vem som lämnat in den, och när han fick veta att det var en ansenlig grupp herrnhutare sade monarken: Man måste artigt tacka detta folk, eftersom de menar väl.

Kungen mår, efter en mycket svår natt i början av denna månad – då doktor Selle hastigt hämtades från Berlin till Potsdam – åter så bra som omständigheterna tillåter. Tack vare sina livskrafter har Hans Majestät hittills övervunnit alla svåra anfall och gjort dödens framfart lika omstridd som fordom sina fienders. Monarkens allvarligaste besvär består i en svullnad i underlivet, som inte bara tilltar utan också stiger uppåt. På Sanssouci, där kungen vistas, bor kabinettsministern Hertzberg endast tre rum från Hans Majestät. Vid kungens bord finns alltid denne upplyste statsman tillsammans med grevarna Görtz och Schwerin. Kungen kommer visserligen inte själv till bordet, utan sitter på en grön sammetsstol i rummet intill, vars dörr till matsalen står öppen under måltiden, så att Hans Majestät kan lyssna till samtalen.

När den gamle ryske fursten Dolgorukij, som i många år varit rysk ambassadör i Berlin, tog avsked av kungen, blev monarken mycket rörd, reste sig från sin stol, tog fursten i handen och sade: "Min käre furst Dolgorukij, det gör mig verkligen ont att er kejsarinna kallar hem er och att vi ska skiljas åt. Lev väl, hälsa er härskarinna och försäkra henne om min högaktning. Var förvissad om att jag älskar er så länge jag lever och ska bevara er i mina tankar." Den gamle fursten, rörd av monarkens välvilja, kunde för tårar inte svara ett ord, utan gjorde en tyst bugning. Kungen såg honom då stint i ansiktet och omfamnade honom under tystnad, varefter fursten genast drog sig tillbaka.

Nyligen ringde kungen om natten och bad den inkommande betjänten om något att dricka. Denne räckte monarken ett glas vatten, men eftersom Hans Majestät vanligen sover om nätterna sittande i en stol, måste betjänten medan kungen drack hålla sin vänstra arm om kungens rygg och med den högra hålla vattenglaset. Under drickandet somnade Hans Majestät, och sömnen varade i två timmar. I denna ställning måste betjänten förbli hela tiden utan att röra sig, och han var nära att svimma när kungen vaknade. "Jag har väl sovit en kvart", sade kungen. Nej, svarade betjänten, Ers Majestät har sovit två goda timmar. Stackare, sade monarken, så har du uthärdat denna ställning så länge. Därpå gav kungen honom tio louisdorer.

När hertigen av Kurland vid sin avresa, då kungen ännu inte mådde så illa, tog avsked och uttryckte sin glädje över att finna kungen någorlunda munter, svarade Hans Majestät: "Ja, jag mår rätt hyggligt, men fötterna vill inte lyda, och sova kan jag inte heller – dock har jag en fördel av det." Vilken? frågade hertigen. "Jag är en god nattväktare", var kungens svar. Åt detta skrattade hertigen så mycket att även kungen började göra detsamma. Detta föreföll kammarhusaren så besynnerligt att han kom in i rummet för att se vad som stod på. "Se", sade kungen, "hur underligt detta förefaller mitt folk, ty de har på två år inte varit vana att höra sådant av mig."

Brandenburg den 12 Augusti.

De i Berlin boende Herrenhutare afgåfwo nyligen en Böneskrift til Konungen, som innehölt: "Hura Hans Majestet wiste at de altid warit gode och trogne undersåtare, som igenom flere Fabriquers anläggande på et wåsenteligit sätt bidragit til Landets bästa. Denne lycklige wärkan af deras bemödande, tilskrifwa de sig icke sjelfwe, utan endast och allenast Jesu Christi nåd, och som de nu förnummit at Hans Majestet wore mycket sjuk, så understodo de sig, at til sine samwetens befredande anropa Hans Majestet at anwända de få ännu återstående dagar af lifstiden til Jesu Christi kännedom, at söka lugn i Lammets sår och at draga sig tilbakars unders Lammets Fana." Sedan Konungen läst denna Supplique, frågade han Cabinets-Secreteraren hwem som aflämnat densamma och då Han förnam, at det warit en tämmelig samling Herrenhutare, sade Monarchen: Man måste höfligt tacka detta folket, emedan de mena wäl. — Konungen befinner Sig, efter en ganska swår natt i början af denna månad, då Doctor Selle hastigt hämtades från Berlin til Potsdam, åter så wäl, som omständigheterne kunna tillåta. Igenom lifskrafternes biträde har Hans Majestet hittils öfwerwunnit alla swåra anfall och gjordt dödens steg lika så stridige, som fordom sina fienders. Monarchens betydeligaste onda består uti en swullnad i underlifwet, hwilken icke allenast ökar sig, utan ock upstiger. På Sans-Souci där Konungen wistas, bor Hans Excellence Cabinets-Ministern Hertzberg allenast 3:ne rum från Hans Majestet. Wid Konungens Bord befinner sig altid denne uplyste Statsman jämte Grefwarne Görtz och Schwerin. Konungen kommer wäl icke Själf til Bordet, utan sitter på en grön Sammets-Stol i näs­ta rum, hwars dörr til Mat-Salen står öppen under Spisningen, på det Hans Majestet kan åhöra Discourserne. Då den gamle Ryske Furst Dolgorucky, som i många år warit Rysk Ambassadeur i Berlin, tog afsked af Konungen, war Monarchen mycket rörd, stod up från Sin Stol, tog Fursten i handen och sade: "Min kära Furst Dolgorucky, det gör mig rätt ondt, at Eder Kejsarinna återkallar Eder, och at wi skola åtskiljas. Lefwen wäl, hälsa Eder Monarchinna och försäkra Henne om min högaktning. Waren försäkrad, at jag älskar Eder så länge jag lefwer, och skal hafwa Eder i min åtanka." Den gamle Fursten, rörd af Monarchens huldhet, kunde för tårar icke swara något ord, utan gjorde en tyst bugning. Hwarpå Konungen såg honom stint i ansigtet och stillatigande tog honom i famn, Fursten afträdde sedan strart. Nyligen ringde Konungen om natten, och begärte något at dricka af den inkommande Löparen. Denne räckte Monarchen et glas watten, men som Hans Majestet wanligen såfwer om nätterne på en Stol, så måste Löparen, under det Konungen drack, hålla sin wänstra arm om Konungens rygg, och med den högra hålla wattenglaset. Under drickandet insomnade Hans Majestet och sömnen räckte 2:ne timmar. I denne ställning måste Löparen förblifwa under hela tiden, utan at röra sig och han war nära at dåna då Konungen waknade. "Jag har wäl sufwit en fjärndels tima" sade Konungen. Nej, swarade Löparen, Eders Majestät har sufwit 2 goda timmar. Stackare, sade Monarchen, så har Du så länge uthärdat denne ställning. Hwarpå Konungen gaf honom 10 Louisdorer. När Hertigen af Curland wid deß bortresa, då Konungen ännu icke mådde så illa, tog afsked och betygade sin fägnad at finna Konungen någorlunda munter. Swarade Hans Majestet "Ja, Jag mår så tämmeligen, men fötterne willa ej fort, såfwa kan jag ock intet, dock har jag däraf en förmon." Hwilken? frågade Hertigen. "Jag är en god Nattwäcktare" war Konungens swar, häröfwer skrattade Hertigen så mycket, at äfwen Konungen började gjöra delsamma. Detta föreföll Kammar-Husaren så besynnerligit at han inkom i Rummet at se hwad som passerade. "Se, sade Konungen, huru underligit detta förekommer mitt Folk, ty de äro ej wane på 2:ne år, at förnimma sådant af mig."