Klok domare lurar bedräglig dervisch att återlämna pengar

Den kloke domaren. Orientalisk fabel.

En köpman behövde resa till främmande land och lämnade en pung med 1 000 zechiner (Reds. anm.: guldmynt, dukater) i förvar hos en dervisch som han ansåg vara sin vän, tills han skulle komma tillbaka. Efter ett år kom köpmannen hem och begärde sina pengar tillbaka, men dervischen nekade till att ha tagit emot något. Köpmannen blev djupt upprörd över denna trolöshet och gick i vredesmod till domaren för att anklaga dervischen. "Du har varit mer ärlig än klok", svarade domaren, "du borde inte så blint ha litat på en man vars hederlighet du inte kände. Det blir svårt att förmå en listig bedragare att frivilligt lämna tillbaka vad han tagit emot mellan fyra ögon; men jag ska se vad jag kan göra för dig. Gå en gång till till honom och tala vänligt med honom, men låt inte märka att jag vet något om saken, och kom sedan till mig i morgon vid den här tiden."

Köpmannen gjorde som avtalat, men i stället för pengar fick han skällsord. Medan de grälade kom bud från domaren med begäran att dervischen genast skulle besöka honom. Dervischen kom. Domaren tog emot honom mycket vänligt, förde honom till sitt finaste rum och visade honom en så utsökt artighet som om han vore en av stadens förnämsta invånare. Han talade om allt möjligt, men flätade obemärkt in så mycket smickrande beröm över dervischens ädelmod, visdom och lärdom att han vann hela hans förtroende. "Jag har kallat dig till mig, ädle dervisch", fortsatte domaren, "för att ge dig ett bevis på mitt förtroende och min högaktning. En viktig angelägenhet tvingar mig att resa bort några månader. Jag vågar inte anförtro min egendom åt mina tjänare, utan vill lämna mina skatter i förvar hos en man som i hela staden är känd för lika stor heder som du. Om jag inte stör dig i dina viktiga sysslor tänker jag i morgon natt skicka min egendom till dig. Saken kräver den djupaste tystnad, och därför ska jag använda min mest trogna tjänare för att, under namn av gåva, överlämna dessa dyrbarheter till dig."

Ett vänligt leende bredde ut sig över dervischens ansikte. Han gjorde en mängd djupa bugningar, tackade för det höga förtroendet, försäkrade med de vackraste ordvändningar att han skulle vårda den anförtrodda skatten som sin ögonsten, och överlät sig åt domarens välvilja med en hemlig glädje, som om han redan hade lurat honom.

Nästa morgon kom köpmannen tillbaka och berättade om dervischens hårdnackenhet. "Gå en gång till till honom", sade domaren, "och om han fortfarande nekar, så hota med att du ska anklaga honom inför mig." Köpmannen gick dit. Så snart dervischen hörde domaren nämnas – vars förtroende han absolut inte ville förlora – gav han genast pungen till köpmannen. "Åh, min käre vän", sade han leende, "varför ville du besvära domaren? Dina pengar var i gott förvar hos mig; jag drev bara med dig för att se vad du skulle göra." Köpmannen var klok nog att låtsas ta skämtet med gott humör, gick till domaren och tackade för hans ädelmodiga hjälp.

Under tiden närmade sig natten och dervischen förberedde sig på att ta emot domarens skatter, men natten gick utan att den trogne tjänaren kom med gåvan. Tiden blev outhärdligt lång, och i första gryningen gick dervischen till domaren. "Jag ville höra mig för", sade han, "om orsaken till att den trogne tjänaren inte har kommit." "Det beror på", svarade domaren, "att han av en viss köpman fått veta att du är en trolös bedragare, som inte ska undgå ett rättvist straff så snart nästa klagomål kommer in mot dig." Dervischen bugade sig till jorden och smög tyst bort.

Den kloka Domaren. Orientalisk Fabel.

En Köpman behöfde resa i främmande Land och lämnade til en Derwisch, den han hölt före wara deß wän, en pung med 1000 Zechiner, i förwar til sin återkomst; Efter et år kom Köpmannen hem och begärte sina pengar tilbaka; men Derwischen nekade at hafwa något emottagit. Köpmannen förtröt högeligen denna troldshet och geck i wredesmod til Domaren at anklaga Derwischen. "Du har warit mera ärlig än klok, swarade Domaren, du hade icke bordt så blindt tro en Man, hwars redlighet du ej kände; Det blir swårt at förmå en listig bedragare at godwilligt återgifwa hwad han emellan fyra ögon emottagit; jag wil dock se til hwad jag kan göra för dig. Gå än en gång til honom och tala wänligt med honom; men låt intet märka at jag wet något om saken, kom sedan til mig i morgon wid denna tiden."

Köpmannen gjorde som aftalt war, men i stället för pengar feck han skälsord. Under det de ordkastades kom bud från Domaren med begäran at Derwischen wille genast besöka honom. Derwischen kom. Domaren emottog honom mycket wänligen, förde honom i sitt bästa rum och gjorde honom så utmärkt höflighet som wore han en af de förnämste inbyggare i Staden. Han talade om hwarjehanda ting; men inblandade oförmärkt så mycket smickrande beröm öfwer Derwischens ädelmod, wishet och lärdom, at han wann hela hans förtroende. "Jag har kallat dig til mig, ädle Derwisch, fortfor Domaren, til at gifwa dig et bewis af mitt förtroende och min högaktning. En wigtig angelägenhet nödgar mig at resa bort på några månader; Jag törs ej förtro min ägendom til min betjäning, utan önskar at så lämna mina skatter uti en Mans förwar som i hela Staden är känd för så mycken ära, som du. Om jag intet hindrar dig i dina wigtiga göromål så ärnar jag i morgon natt skicka min ägendom til dig. Saken fordrar den djupaste tystlåtenhet, därföre ärnar jag nyttja min trognaste betjänt at, under namn af skänk, öfwerlämna dig deße kostbarheter."

Et wänligt leende utbredde sig öfwer Derwischens ansigte; han gjorde en myckenhet djupa ärebetygelser; tackade för det höga förtroendet; försäkrade, med de wackraste utlåtelser, at bewara den anförtrodde skatten såsom sin ögnasten; och inneslöt sig i Domarens benägenhet med en hemlig glädje, som hade han redan bedragit honom.

Andra morgonen kom Köpmannen tilbaka och berättade Derwischens hårdnackenhet. "Gå än en gång til honom, sade Domaren, och om han ändå nekar, så hota honom, at du wil anklaga honom för mig." Köpmannen geck dit. Så snart Derwischen hörde Domaren nämnas, hwars förtroende han ingalunda wille förlora, gaf han pungen genast til Köpmannen. "Ach! min kära du, sade han småleendes, hwarföre wille du beswära Domaren; Dina pengar woro hos mig i godt förwar; jag har allenast brydt dig, på det jag skulle få se hwad du wille göra." Köpmannen war så slug at han hölt skämtet til godo; geck til Domaren och tackade för deß ädelmodiga hjelp.

Emedlertid nalkades natten och Derwischen beredde sig at emottaga Domarens skatter; men natten geck förbi utan den trogne betjäntens ankomst med skänken. Tiden blef obeskrifweligen lång och i första dagning geck Derwischen til Domaren. "Jag wille underrätta mig, sade han, hwad orsak är at den trogne betjänten icke kommit." "Efter som han, swarade Domaren, af en wiß Köpman fådt weta at du är en trolös bedragare, som icke skall undgå et rättwist straff, så snart nästa gång klagomål inkomma emot dig." Derwischen bockade sig til jorden och smög sig stillatigandes bort.