Livlands godsherrar lovar fasta arbetsplikter för bönderna

Om böndernas tillstånd i Livland, fortsättning (se nummer 29, sidan 231).

Bonden är dock skyldig att i förväg anmäla till herrskapet om han vill sälja något av sina kreatur, så att godset inte råkar i förfall genom att hästar och boskap säljs bort, och arvherren därigenom lider skada. När arvherren har placerat, eller i framtiden placerar, bönder på ett ställe, ska det som de vid tillträdet funnit eller finner på platsen inte betraktas som deras egendom, utan som tillhörande godset – såvida de inte betalar sitt herrskap för det.

2. Den avgift som bönderna nu betalar vill arvherrarna aldrig höja, såvida inte godset förstärks med folk och mark. Arvherren står dock fri att byta ut en viss avgift i varor mot en annan, men endast med böndernas goda vilja och till ett pris som avtalats med dem, så att bonden inte lider ekonomisk skada när en vara byts mot en annan.

3. Även om varje arvherre har rätt att använda sitt arvfolk till allt arbete han behöver, vill arvherrarna från och med nu fastställa en bestämd mängd arbete och körslor som bonden ska utföra, anpassad efter hans förmögenhet och krafter samt godsets beskaffenhet. Detta ska snarast meddelas bönderna av arvherren själv, och vara utformat så att människor, hästar och boskap klarar av det och samtidigt kan försörja sig. Utöver detta arbete vill arvherrarna inte ålägga sina bönder något ytterligare. Om något extra arbete ändå skulle vara oundgängligen nödvändigt, vill arvherren antingen befria dem från annat arbete i gengäld, eller ersätta dem för det, beroende på arbetets art, med ett avdrag på avgiften eller med pengar. Sådant extraordinärt arbete får dock inte beordras under såningstiden eller andra viktiga arbetstider.

Slutet i en annan del (Reds. anm.: förkortningen ”e. a. g.” avser sannolikt att avslutningen följer i ett kommande nummer).

Om Böndernas tilstånd i Lifland. Forts. (Se N:o 29. s. 231.)

Dock är Bondens skyldighet, då han wil föryttra något af sina kreatur, at förut anmäla sådant hos Herrskapet; på det godset icke må, genom hästarnas och boskapens försälgning, råka i förfall, och Arfherren således komma at lida. ---- Enår Arfherren har planterat, eller framdeles planterar Bönder; så är det, hwad de wid tilträdet funnit eller finna för sig på stället, icke at anse såsom deras egendom, utan såsom godset tilhörigt; så framt de icke erlägga betalning derföre til sit Herrskap.

2. Den ränta, som Bönderne nu gifwa, wilja Arfherrarne aldrig höja; så framt ej godset blifwer förstärkt med folk ock ägor: ståndande likwäl Arfherren fritt, at byta en wiß afgift af persedlar emot en annan; dock allenast med Bönder-

nas goda wilja, och efter et med dem betingadt pris, så at Bonden, wid en waras förwäxling med en annan, icke må lida skada genom priset. 3. Ehuru hwar och en Arfherre är berättigad, at bruka sit arffolk til alt arbete, som han har nödigt, wilja dock Arfherrarne ifrån närwarande tid utsätta något wißt, som Bonden, efter deß förmögenhet och krafter samt godsets beskaffenhet, bör i arbete och körslor åstadkoma. Detta skal med det första blifwa Bönderne af ArfHerren sielf förständigadt, och wara så beskaffadt, at Menniskjor, Hästar och Boskap kunna komma ut dermed och derwid hafwa sin bergning. Utom detta arbete wilja Arfherrarne icke pålägga sina Bönder något ytterligare; och om något arbete deßutom wore oundgängeligen nödigt, så wil Arfherren antingen derföre befria dem för annat arbete, eller godtgöra dem för det samma, efter deß beskaffenhet, med något afdrag af ränta, eller med penningar; skolande sådant utomordentligt arbete dock icke anbefallas dem wid såningstiden, eller andre angelägna arbetstider.

Slutet e. a. g.