När til de Stores lof sin stämma Smièret höjer

När smickret höjer rösten för de mäktigas ära, och sanningen såras av detta, blir sanningen snart undanröjd. Snart dödas hon av ihärdiga ansträngningar, och hennes begravning dröjer inte länge. Hon läggs omsorgsfullt i graven och göms, och man gläds över att hennes liv så snabbt har släckts. Man hånar hennes vänners sorg med överlägset förakt.

Men ni, ni som tror på tilltro och sanning – ödets makter försöker lura er. Så kära minnen av sanningen, som har ett himmelskt ursprung, kan inte för evigt hållas fången i gravens mörker. En gång ska hon resa sig igen, lysande och klar, och gå segrande till sin domare.

När til de Stores lof sin stämma Smièret höjer, Och Sanning af dess band har fått sitt banesår: Af en beställsam flit hon lägges snart på bår, Och med dess jordafärd man icke länge dröjer. Hon sjunet i grafven sänt, med omsorg säkert täckt, Man gläds at hennes lif så plötsligt blifvit släckt, Och ler med stolt förakt af hennes vänners tårar. Men Er, Förtrons barn, en ödåll villa dårar! Fast minnen kärt, af hon som himelskt ursprung har, Ewigt fångas kan i grafvens mörka tåre. Hon uppstå skal en gång förräglad och klar, Och gå, om segren wis, sin domare til möte!