Döden och Mennisko-Lifwet

Död och människoliv

Du, döden! Tidigare stormade du fram snabbt, men nu närmar du dig långsamt och försiktigt mot ditt mål. Ditt byte i världen motsvarar mitt (reds. anm.: talarens) eget öde, men ändå finns det ofta bara ett litet steg mellan oss på livets väg. Trots det är det märkligt hur olika vi är – ändå når vi båda fram till slutet med snabba steg. Men till skillnad från mig är din vila varaktig.

Du, döden, känner varken sorg eller oro, och inget kan rubba dig eller avleda dig från ditt lopp. Hårda öden kan göra dig grym, men ingenting kan stoppa dig, ingen frestelse får dig att tveka. Ditt tunga ok ger ingen tröst, och du bringar aldrig någon frid eller lycka till den du tar. Vid målet ger du mer tystnad än någon fästning skulle kunna ge.

Du släcker varje behag och utsläcker nya förhoppningar. Du står där, och alla tillflykter är slutligen förgäves. Här finner även trädens stad, liksom dalens befolkning, sitt slut. Knappast ens en blomstrande skapelse kan undgå dig länge.

När allt är förlorat sluter din famn alla. Släkt efter släkt ger sina liv vid vägskälet du bevakar. Ingen räddning finns, du ser ingen skillnad mellan människor och förmår inget behagligt. Ditt lugn kan ingen röra. Din natur är oberörd, med ett stilla, oföränderligt allvar.

Döden och Mennisko-Lifwet. Fri Öfwersckening.

Du Död! som du förr i så hastigt stunda Dig Och ilack till Ditt mål så sakt och sägta skrida. Ditt rof, i denna wårld sill wro ödswar mig; Men tocks flera drag när wandring wara lilla! Men död! jag wdäktre snarq hwad mycken skilnad dig Fasta med snabba steg wi båda målet fatta; Dess skonsw sutat Du Wistaswerdn Warare bek-

Du känner ingen sorg Dö ingen structan röre Och lämna åt Ditt sal Du ej löpet twekar Si, sagar grymma mondg Dig teg och krectdig göra; Dig inget mostånd bror, ej någon freste nekar. Af dödens tung a band Du ingen trösning bar; Och ingen fredywhet ytip Du rofo binners; Wid sulet mera tjön an Du i borgen vorc.

Du stilar yper behag och nya bescier stumer, Du stod - på alla wm alt fredat onitopt fáre. Här njuter Trädnens stads hon Däldens berkdning fölkes Dock fæga en Blomseg qpar wö miincre faseter gå. Ell, då us sut fwa, hon Desenets famma filojer; Til, úne det terna fàas ti Dure femala ger, Att tusendí Weerter lif wid Dün sitra Chenobade, Sog fiber injen brit. Du injen minsming ser. Öw omn Ditte lugn blir stoes det ei til pzaga blandar nå Wiesend; hwiala är uti Ditt slifde bar Och wiper úin Din ångjost sui ro o adring kaga; Dig injen lodsning yde, funth Inte et Du dönde Til lita hotlige de och det fast mer behaga. Wir Ditt stilla lugn med Segelen lira slag. Du, utan bredliig bowst, Naturen handon icdare.