När timma opnar, din grymma plåga

Gråt inte, käraste vän,

När stunden kommer då din svåra plåga tar sin början. Din själs låga ska slockna och döden, döden ska släcka den.

Din förlust! (Gud! Hur djupt den sårar mig!) kommer att slita hjärtat ur ditt bröst. Förgäves försöker kyliga dagar, med det förflutnas kalla röst, att dämpa den fasa som genomborrar dig.

Dina barn lever runt dig och ser till dina sura tårar. Men deras närhet kan inte lätta din sorg. Ack, vem skulle inte beklaga det tunga, orubbliga öde, som förmörkar din annars så ljusa himmel vid din livsdagens morgon och hissar dödens svarta fana!

Min vän! Ge inte upp hoppet! Lyft dig över klagandet. De känsliga är få. Besvara inte orättvisan med straff. Det kan vara att Gud i himlen uppskattar den som bär sitt lidande tystare och bättre än den som låter sig föras bort av bitterhet, även om det mänskligt sett är svåruthärdligt.

Förgråt ej, hulftsandvärde Wän,

När timma opnar, din grymma plåga.

Förbinmen är din sålfasts låga,

Och döden, döden sätter den.

Din misining! . . . (Gud! hvad den mig fårar!)

Skal slita hjertat ur dit bröst.

Förgäfves känlosa dagar

De med förnutsets kalla röst,

Bemöda sig at ginsa röfä,

Emot det rysn Dig genombär;

De Barnen lif, som kring Dig gå,

Och se til dina bittra krår:

Din sälts förluts icke ej försök.

Ack! nej . . . hvar jag å stödet beklaga

Den hårda, ohjessfulla lag,

Som på din himmel af behag,

Af fagras mörker fäste draga,

Wid morgon af din sålfasta dag.

Ach sätta dödens grymma flag! ! !

Min Wän! . . . Ack! sluta du ej flag!

Förbrömmom ej des mata knot:

De känslofulla äro fnaga;

Förbrömmom ej med straffets böt,

Den tud de usle bröstfört draga;

Den törde himlen mer behaga,

Söm den är himlens Gud emot.