Nej — än en gång mit fröda bröst

Nej – ännu en gång, mitt sörjande hjärta, måste du dölja din sorg för världen och lyda de plikter som tröstar de renaste själar. Jag borde glömma mitt hjärtas röst och vid en grav, där tårarna rinner, även glömma mina plikter. Jag fruktar dock inte tidens galenskap; min avsikt och mitt risktagande är helgade åt en förlorad vän.

Finns det någon, utan sår, som följer en fri och rak väg genom livet? Vem har en himmel utan moln i en värld fylld av smärta? Vem känner värmen från hemmets vård och har en värld enbart av vänner, där lyckan fulländas? Vem kan sväva bort i tanken med ungdomliga drömmar, skicka sina önskningar ut i rymden och nöjd dö i vänners armar?

Förlåt! Nej, inget hädiskt klagomål ska bli min synd, jag bör inte såra världens känslor eller bryta mot dina bud. Du, löfte om enhet – du förlåter mig, även om jag brutit det jag har lovat, om stunden för min dom kommer snart. Och minnet av mitt hjärtas fråga finns kvar – ett hjärta som brinner av plikt, men även hotas av förtvivlan.

Nej — än en gång mit fröda bröst, Må du din sorg för verlden dölja, En dessa ämbets känslor lyda Som äro rena själars tröst. Jag skulle hjertats röst förglömma, Och vid en graf der tårar strömma Förgäta mina plikter än Jag fruktar — ej för tidens dåar, Mit upsåt riske i de årar Jag helgat en förlorad vän.

Hvar finnes den som utan sår, En fri och bygdig bana följer; Hvars himmel inga dimmor höljer, Uti en elef plågsam verld. Hvars hjerta nästets vårde känner, Som har en verld af bara vänner, Hvars wälbust han i månslga gör: Som med de slatter lufvan tänker, Åt rymden ufrra strålar tänker Och nöjd i wänners armar dör ?

Förlåt! — Nej, intet hädiskt knot Skal denna flagan brottslig föra: Jag bör ej såra verldens öra, Ej bryta dina bud emot. Du delningslöfté — Du mig förlåter, En br störuft den jag legater, Äm den har dr stå min timma fjäl. Änvid minner at min hjertfrett fråga, Et hjerta som af ämbet lågar, I fsu förtviflan menar wås.