Tusentals samlas för furstens intåg – få förstår varför

Nej, så vackert det är! Så ljuvt, så gott, så skönt! Utrop som dessa väcker egentligen inte så mycket om själva saken eller dess egenskaper, utan snarare om de anledningar som fått oss att lägga märke till dem och vad vi själva föreställer oss.

O, så vackert det är! utbrister man vid en furstes intåg. Åh, så vackert! Men av de tusentals människor som är där, är det kanske inte ens en hundradel som verkligen förstår det majestätiska och meningsfulla i händelsen. Det mesta av förundran och beundran kommer snarare ur var och ens egna inre föreställningar än ur själva storheten hos händelsen. "Ack, så vackert det är!" är ofta bara ett ytligt uttryck för vördnad, utan att man egentligen har trängt in i själva betydelsen.

Ofta när någon beundrar något stort, är det mer av vana än av verklig förståelse. Jag kan inte låta bli att undra om denna beundran någonsin riktigt bottnar i något annat än den egna känslan. Många förstår inte varför de egentligen förundras, och ibland är det inte själva sakens storhet som gör intryck, utan bara hur den presenteras eller om den blivit tillräckligt omtalad. Det är sorgligt för det som förtjänar erkännande ofta glöms bort, bara för att de rådande vanorna inte riktigt uppmärksammar det.

Vi människor är benägna att förväxla våra ytliga intryck med verklig förståelse, och därför är vi ibland snabba att hylla sådant som är märkvärdigt på ytan men saknar djup. Den som lever i sina egna föreställningar och inte ser utanför sitt eget perspektiv, förlorar förmågan att se verkligheten som den är. Då kan han bli likgiltig, högmodig eller få andra märkliga uppfattningar. Denna observation kan vara svår att nå fram till om man inte själv reflekterar över människans benägenhet att imponeras av det yttre.

Samtidigt kan någon annan, som kommer utifrån, kanske efter en lång resa, när han träder in i ett slott eller annan högtidlig plats, ha svårt att förstå varför folk är så förundrade. När han talar får man höra att han är okunnig eller udda, för han älskar inte det som de andra har lärt sig att värdera. Men det beror helt enkelt på att han inte delat samma erfarenheter och intryck, utan bedömer saker på sitt eget vis.

No, hvad det är vackert! hvad det är sött! hvad den är god! hvad den är skön! Utrop, hvilka egentligen icke uppväcka så mycket af sjelfva föremålet och dess egenskaper, som icke fast mera af de mer eller mindre betydande anledningar, hvarigenom de blifvit bragte til åskådande och härleda från slotta inbillningen. — O! hvad den är vacker! vid en Fyrstes intåg. Ack! hvad den är vacker! Bland de flere tusende personer, som befästa densamma, torde knapt icke hundradedelen fatta något på den sublimt majestet af situationen, värdiga männingen och det kosireariska gyllningen, som icke grunden til utropet och förundran mer ligger dold i den individuens egen, än i det ypperficar af den Herrans ingå, til hans ära, ack! hvad den är vacker!

O no. Någdels osö åd ndas målnar blefno uppfaste til stora, är jag wifi uppe, at denne Glas af förundran aldrig kunde tilskref mer che det en stor. Jag skulle fände förundret sig processa styfia af, at de dumpvised en af fronderreres ärenden, och genom stor kraftelig sinnes lide, son min vämna (Jag mindre tilrfaller, men ej något satum Stocikum) sågrundendet ycke för satt i anseende? O för hur mycket förstraffet derene, som aldrig blifver erkand sør hvad det verreilsen är, endast derfore ac det icke har blifvit sat af nog bäcrande rånde, eller nöb hos? förda brugterra? bemöta. Grrmter det, at vi inse före och siner, äro vi just sådana Lofler, en den för den att dra, amnitione or ifärd för etita mased? Ac — slöt ärska minada, för som den livande nid ev Mndalesef tala, isg ni hrvåa j om at född och fort fniule och forlittligsenngfen ver. Sm em Ljungel, efter fdehjev får fött hoom for obeseands forluff. Denne han spes för hans egenfore fisufsan förlorade: han md bössfa os, tala med På å snon; ag dapa kdf illming wilstager sig ånogbo ff onndsbbi fber bonsoni inungei them sommälner os om hans samma vörede: bes medmating half ochsend okända sinnar hos bonson líkvisom uteit t mol asl fom fvimhet baer bonson för vdaänfoðtine är ys afar en obnebeig kig person, eler som det nu för tämen hjerit obsen obsicure, den of formale han den alälsämina hoesom, son tresdratas: han bar byveran naifiaance gosa, hyinbighet eller amift conceivable». Denna des observeigné ylfbe förstot, på yiiftet yi fåte ndra Sögon, i fáslet för at nond mat urmärkanfmetp af Mänians personliga förstlnet och fätlighet, med et or Yanius moralfig es opportunel. Han listen en safe, som, bewtih arwood ber med ni vara, fbudient blifvere aflid försratad, enár hon ej ar uptaf på at nog, efser inbillningen, i beharande fide.

En aman ater, rinang fr stepo nevet es et af Hofbrok därfon, uptofk yot a besy stälis åreponr. Han af arligiteern af Kfkväder, torn finna koty bonson förrinkiser frem han aldrig ræz. Talar bam inee, fa säger mari at han ar hafitning, men söindelig dig till sin Three legier: fan han mykec, falf Ma yidir, ack! hvad han är artig och qival! Siur nu bife afisfåatre msan yorumett? Ingalunda. Det är frånufikt foift, uprirtioge, som