Öfversättning utur Oslan

Översättning från Oslan.

Precis som solen med stark strålglans går över Lernomes gröna kullar, så drar årens förändringar förbi min själ under natten. När fälten har blivit tomma och deras folk dragit sig tillbaka, när harporna hänger tysta i Selmas sal, når en röst min åldrande hörsel och väcker min själ till minnen.

Det är spåren av svunna år som kommer tillbaka till mig, och jag ser dem nu med deras märken. Jag försöker förstå det som hänt genom tidens gång, men min ålderdom gör det svårt att se klart; allt är som en grumlig flod, där en virvel stiger upp från det levande Lunba.

Du, Luvra, med många år bakom dig och brusande klippor, har sett hur starka händer har placerat rosor där. Du visar mig de stora husen, där små bruna bin flyger fram och tillbaka över min själ, Torkars dotter, och Isängar hörs med sitt höga ljud. Det är de som bara har sin sång kvar.

I konungens dagar, när mitt hår var ungt, bevittnade jag Concathlins fall; jag gjorde mig illa när jag färdades genom Deacians skog. Min själ sökte sig till Sureskos sjös stränder. Singal sände mig för att hjälpa Melallvani vid en brinnande hed vid Suresros. Jag klev fram till honom, och våra förfäder brukade ofta resa hit tillsammans med kämpande bröder.

Flähät. En tiger.

Öfversättning utur Oslan. Lika som den hvassförande Solen här öfver Lernomes gröna kullar; så rudna årens förändrande händelser öfver min själ om natten! När falderna äro borträgne till sina rum: när harporna hänga i Selmas sal; då kommer en röst till Ossians döfva öron och sprider hans själ. Der är röjen af de förflutna år: de hvilka äro för mig nu, med edra deras skärningar! Jag fattar händelserna, i deras lopp, men ålderdomen förmår ej längre genomskåda dem; är de någon grumlig flod, der är ett hvirfvel som upptiger ifrån det år lefvande Lunba. Du, af många år bärigare källande Luvra, dina stormiga klippor äro disse strötta, när stålkolass hviida händer föra rosor dit. Du måla af der stora hus, i hvilka lite bruna fluggor fly fram och tillbaka öfver min själ, Torkars dotter, full vit det höga Isängar dess högt ljudande stampa. Det är söm hafwa blott sin ljod.

Det är hanade i Konungens dagar, då mina lockar voro unga, märkte jag Concathlins fall; så jag sårade mig igenom föj ska blidas Deacians skog. Min själa rodnad till Sureskos Du sjöns foghvorna Aibo. Singal bade såndt mig åt hjelpa Melallvani vid brinner Suresros hed. Så träda mig om kring honom, och vorra far ofta reste hit tillsammans med stridda bröder. Flähät. En tigera.