Till professor Sergell, när herr bibliotekarie Kellgren har betraktat hans skulpturer, från den senare.
Kan jag ha misstagit mig – jag tror mig bli bedragen av de döda marmorbildernas nåd. Men ibland, när min själ fylls av förundran, undrar jag: vilka underverk kan dessa båda åstadkomma? Det är ju som om själva livets röst ljuder i dem. Jag hör faktiskt deras röst, jag ser deras blick. Hur är det möjligt att en själ bor i den kalla marmorn?
Jag tycker mig se en konung här, som nyligen har förstummats. Hur tydligt uttrycks inte hans höga dygder i hans ansikte! Bor det mod och styrka i hans leende, när han tryggar sitt folks land, och är hans inre redo för vad framtiden än må föra? Gustav! Det är dig jag menar. Med ett hjärta fyllt av beundran faller jag för dig, min konung.
Se här – hur konstnären visar Afrodite, kärlekens gudinna, då hon lägger sig på sitt sovande viloläge. Hon ber stilla att bli betraktad av oss dödliga; är det ödmjukhet hos henne, eller gömmer hon ett leende?
(Reds. anm.: Vissa partier är oklara på grund av stavning och stavfel i originalet.)