Till min Wän *) wid des Faders död *)

Till min vän vid hans fars bortgång.

Av den okände författaren.

Det sista trädet vid åkerns kant har fallit. Den ström som gav trädet liv flyter nu vidare under jord, där dess väsen bevaras. Det föll! Vindarna susar över platsen där det stod. Ack, aldrig mer hör du fåglar sjunga där, min vän och son!

Det förnämsta och käraste rycks ifrån oss. Ingen källa ger längre näring åt det som varit, och det försvinner. Men trots det följer vi ändå dess väg, och minnet av dess styrka och godhet visar oss varför det varit så nödvändigt. Se ut mot skären, där livet fortsätter kring stränderna. Där ser du hur det som var kärt, för någon annans skull, lyser upp även det torftiga med sin sista stråle.

Ingen blir någonsin riktigt stor inför sig själv, den som har byggt sina grundvalar osäkert.

Vi måste gå vidare — ibland tvingas vi släppa taget om det bästa vi haft. Ofta förlorar vi det som betydde allra mest för oss. Det är något varje människa måste möta. Ska vi fråga oss varför vi drabbas? Är det konstnärens lott att omvandla smärtan till något nytt?

Allt verkar lösas upp i ljuset av det förgängliga. De som söker mening, och de goda själarna, skiljs åt ändå! Nej, min vän, låt dig inte tyngas av sorgens afton – se i stället solens nedgång som en påminnelse om att dagarna går vidare.

Ska sorgen dra ned mig igen – ska jag förlora hoppet där han tidigare fanns och verkade? Du såg honom vara vänlig och ljus under sina sista dagar. Hans hem är tomt och mörkt; han är inte längre bland folk. Du såg hans maka gråta ensam i saknad och förtvivlan. Låt din sorg, min vän, visa sig i tårar! Men handen måste fortsätta arbeta. Du måste klara dig utan det du älskar mest på jorden! Lyft din sårade själ mot himlen. Men han är inte längre här!

Kanske lever nu lyckan och freden kvar i någon avlägsen vrå av landet, där livet är enkelt och stilla. De bygder som sällan ser stora bekymmer bevarar sin trygghet, men inte alltid sin lycka.

När man har känt verklig glädje, känns det som att vara invigd till himlen redan här på jorden. Låt ingen ta den känslan ifrån dig – den andas redan bortom världen.

Till min Wän *) wid des Faders död *).

Af den Obeqwenlige Authorn.

Det föll — det sista Trädet wid Gärsens brädd. Den Ström som gaf det lif, är nu underhafw der Wäsändet. Det föll! Bindarne susa öfwer det nakna stället. Ach! aldrig mer hörar du fåglar, du Son! och Wän! Att umanfäller sig det ståtlige, det dyraste! Inga eniga Ström ger Wärelsen och bortgeren. Men tå dess fjällar välligt fölia dess lopp. Drag af magt och godhet beskrifwia dess nödwändighet. Ach! Si mot Skären, föd lifwet kring dess strandar. Och honom bewilta si hur kär i Skådes skullar, skintar ut yt det risiga lagas stråle. Utan stor af sig för dig hwar, som formar sin grundvalar undan ** För Sofrellas! ** emellan gebenisse. Gartarns förlossande fenom. Hwarför! De beste drim för den enskilda fäerth. Man teiningsfjälar! Hwad du frackabån heter, och få sinare nyasamma sin! Losa Artister det i sig? Dit saxans tema wällarman! Of men är ej het stöberliga baggat ljust, derfrere af det uppgar så förgånglighetens Lana? Sensations meniskor med det en goda och utschplisa! Nej väitne, min Wän, läts ej sträckast os on Aftonnet af Dagens nöien; si nob vin den nedsegande soler af duperu pås ni. Skal jag återfalla i än fär hans bit — Skal jag utspeva denna nej der han fche och afslödsd? Du såg den sydlig i den blida vilja glansfen af hans dagar. Huset wasteln, o här såg det ej — Du fom. Atöiken war ej mer på det tillsina folkets anstler. Du såg hans Maka i trarar —— ensnum i den forogla isumningen. Du; Smärtas flyt, min Wän, i trarar! Men cofta handen måste fitasa. Du maste Sakna hvad du älskar på jorden! Höj med sin bärprad själ til Himmelen. Men får är han ej mer! ** Kiffer båtder, i en wrå af den ofbstödiga landtbygden, der bo hofsfailigheten och frieden. De byom hafsita, föna Graklarne, fria Städderna. Adj! mäste ej den Blic af fadowach war grundd, fastheten Men ej Sällheten! Adj, då man smakat solfsellägen, det är att ho redan inwigo til Himmelen. Skanglarne läkse entottaga den dem få tä län själten. Hon andas redan fran jorden paräbda.