Stjärnklar himmel väcker djupa livsfrågor hos betraktare

Vilken hänförelse! Vilket förtjusande skådespel! Min tanke lyfts från denna ödsliga plats upp till himlens höjder. Mitt fromma öga kan bara kasta några utvalda blickar på de skinande föremål som visar sig på en stjärnklar himmel.

Du som länge vistats i en värld där otaliga själars resa har formats och förändrats av ödet, men som nu, som fånge, blott betraktar naturens gåvor när de för ett ögonblick glänser för dig – efter att en gång ha njutit av stjärnhimlens rikedom. Med oro i hjärtat söker du i tystnad efter det som du en gång älskade. De bittra minnena beklagar det förlorade, och jag lyfter min svaga hand mot Frej, för att få del av den glans som de strålande stjärnorna visar från himlen (Reds. anm.: syftar sannolikt på den fornnordiska guden Frej).

Måste vi lära känna den eviga ordningen och förstå Gud, som i sin vishet breder ut kunskap över de som vill förstå, och vars himlar lovprisar honom i ensam teoretisk beskådan? Fastän deras prakt är utdragen och otalig, tycks deras spridande och storhet ständigt förundra oss när den fyller luften.

Som när natten sveper in världen och bygger sitt fäste upphöjt på vinterhimlen, prydd med glänsande stjärnor, och vars tysta närvaro med svagt lysande silver kan tyckas bringa otaliga strålar från mäktiga eldar blandade i ett oändligt spel, finns där ändå kraft och gudomlighet – detta är tydligare än någon sång till stjärnorna, vars kretsar i eviga banor för tanken in i förundran över deras mäktiga glans och skönhet. Allt detta visar styrkan med vilken skaparen (Reds. anm.: sannolikt Gud) har bundit ihop himlen och jorden, och får oss, när vi betraktar detta flyktiga, att förstå vår yttre litenhet inför det storartade och eviga.

Hvad hänryckning! hvad förtjusande prakt! Min tanke höjes från deßa låga ödsligheter till himlahöjder. Mitt frummä öga vil sånna några utvalda blickar på de glänsande föremål, som visa sig på en Stjernklar Himmel.

Du talförloße, som längre nog warit Jnnvånare i en wårrd, der millioner skeppade Och förvandlade af Stanfyre; men som fånge serrdibrät Naturens Godheter med ett flychtigt strålade Brädd före en gång av sin liffwa Öhvalanden stjerntal, skådar, som, med wothostgadt hjerta, owidblickt gräfwer i qwiet efter sin winembryda. De bitfro O Rebecklagde före; Jeg up lift nödvagt hand Frey af den glans, som de blänsande sina förforsto på himmelens säte. Orey juu dessa ewiga ordnings förstöfkning Jnfranandå att lära känna min Gud, den oinsikte but Kunskaps åbredar på förvetet Junnar, at himlarna förteckja hans pris i ensomme teorier än de förtilfullebryte sitt spridelige og storvärscell ovaftad i Lufte sprider.

Som ett skaker sig Nowet Öhänds Itervaset, som uttryckt himmeleen sätte sitt å Våvharda, som sidt til varvskyld med lysande stjernor, som ärö återm tystare emredt med hoffrande sil, så tast att mange outilia strålär af möjä stekra eldr mlemtraga helt bland ömsiga mätede, något kraft och Gudbont är dettä mäkre än en åhörde Westarischling på er Stjernor, hvo sida snissar piezn interäm Wotflängaar Öálltadrdring omätitre Cirflar efter fallstäld rödlhet it het glans af de tingra sinnessål, en tidig ogn sammansvang–Det wisar all meg styrkan med fästard att Gasfibriderb, betroda edra himmelens föropar; viste skalven och alla en n dåtsa at enfathars, som är bek ostwligt för et flygtigt.