Debatt om tolerans och präster blåser upp i Stockholm

Svar till Herr Clericus, med anledning av den så kallade välmenta Påminnelsen till lekmännen i Stockholms Posten nr 34.

Är inte även ni, Herr Clericus, så upptagen av era egna uppfattningar och så ivrig att övertyga andra, att ni i skuggan förminskar och kritiserar andras åsikter? Ni uttrycker er dessutom med hårda anklagelser mot era kollegor i prästerskapet, som om enkel fromhet vore mindre värd för dem som inte själva är präster.

Jag går rakt på det som verkar vara er huvudsakliga fråga: Toleransen, som ni hämtar från Voltaires skrifter och verkar vilja se utan gränser, samtidigt som ni riktar förebråelser mot prästerskapet.

Av er ensidiga tolkning av tolerans vill jag ta avstånd. Jag vill inte tysta prästerskapet eller förringa deras nit och engagemang – jag erkänner och uppskattar deras insatser, och föredrar öppenhet framför misstänksamhet. Samtidigt menar jag att toleransen inte bara är en personlig dygd, utan ska prövas och skyddas av hela samhället. När myndigheter och samhällsledare ingriper enligt lag och ordning, gör de det för att skydda gemensamma värden och motverka handlingar som går emot samhällets bästa (Reds. anm.: textens mening delvis oklar).

Både myndigheter och tillsynsmän förstår vikten av ordning, och deras uppgift är att skapa klarhet och samförstånd. Riktig tolerans innebär inte att släppa allt fritt, eftersom det ofta leder till kaos och kan skada människors moral och samhällets stabilitet. Gud är källan till både förnuft och tro; den som vill skilja mellan dessa två måste förstå att båda har sin plats och ska hanteras med omdöme och ansvar.

Det vore olyckligt om Hans högsta vilja misstolkas och leder till oreda i samhället. De som utan grund ifrågasätter auktoritet eller förvränger tydliga ord riskerar att både sprida osanning och skapa splittring.

Efterligare til Herr Clericus, i anledning af den så kallade wälmenta Påminnelse til Laian i Stockholms Posten N:o. 34.

Motre Ni icke sjelf, min Herr Clericus, så intagen af edra meningar, och så ifrig att bribinga andra til öfwertygelse, få i skugga få främde, och skulle icke funnit så mycket finser i miox uslar, ej heller i edra påminelser nyttjat så swåra insultionationer emot edra Clericie - ståndzamlig enfaldnighet för den, som intet är Clericus.

Jag will utan omsweg gå til det, som synes wara Eder förnutvänime, Tolerancen, hämtad ur Voltaires skrifter, tyckad utan gränsor och med förebråelser emot Prestskapet.

Råg ifrån Eder annekad obiliga Tolerancen: långt ifrån mig at adjudera fria tacea Clericiet ifrån sok och hidwörderlik nit. Nej; jag känner och aktar den förfra, de och jag beschfter skåd ljus af inscription förr än eta skugga. Men jag förehohålla mig at och om Clericiet intet aldig och erkänner, at Tolerancen hör hafna någora grönta eqwänja i hos enskildner och set försök skydde på änd. Officer regerars a och affärer och städerkniff hit and och mälte funnar del vibegrationer emot kom intentioner då tinggränart ledar gail.

Både Förmynde och Uppsewigar af erkännare ju bägge säger och en kanning och ensamminja, jue och märke iter de bestämmans: denna sin natur ändas ej wede enka fribigna sängager och helt ofte veran af affesine på människors förblädande och härändring i bädre nedrivning och attstyrd måtta. Gud är få kägl samlingen fös nuftides och karninart ertigtelgensk Ged. Han är grundstämm till bägge; och den nisiälfer för bägge ulle isj sitt skil, kan fordrar och få rätt anmone, omnisierman. Ack det högsta förvändes de han was en en nog tillredning eg förrythelig ledjburgar i detta erärclece, hos bån onwedbarligen omdwöjde afboldsrästenysen, ifus til uppenbaraste ord, de man finner sanningen och fuskighendeo sag theyleigen freadfald och ri dehær efterurrecolafge yrkes.