Mina herrar, ni som har ansträngt er med att lämna påminnelser mot den person som i Stockholms-Posten nummer 25 räknar sig själv bland de förlöjligade, vars misstag andra har behövt stå till svars för – visst kan det bli någon uppföljning av detta. Den som har tagit intryck av det som skrevs i nummer 38 bör uppskatta det och, om jag inte misstar mig, ha goda skäl att återkomma med ett tack.
Skribenten i nummer 37 verkar dock inte tro sig ha gjort några större ansträngningar med sitt inlägg, så det finns heller inget särskilt att kritisera där. Det finns ett ordspråk som säger att "kråkan ropar sitt eget namn", och på liknande sätt verkar författaren ha gjort när han skrev ordet "åtlöje". Men det är inte meningen att jag i mina satirer bara ska svara på kritik eller sprida galla, och inte heller att överdrivet reagera på allt som skrivs.
När någon väljer att offentligt försvara sig och avfärdar titeln "Grönhuggare", så finns det ändå ingen egentlig motpart, eftersom engelsmännen gett grönhuggarna sin styrka genom tryckfriheten och lett till en mer öppen diskussion. Ordet 'enkel enhörning' har jag själv använt i lugnare ordalag och jag vill också passera vidare till ett annat, mer relevant minne.
Om nu några kritiska eller utländska röster skulle resa sig, så är det bara att låta dem göra det; det går ändå inte att bedöma allt som redan har blivit uppmärksammat, och ibland dras det större slutsatser än vad som kan motiveras. Bedöm själva skribentens vidlyftighet; vissa njuter av att, med särskild livlighet, på egen hand peka ut brister eller fördela grumliga åsikter över motståndares argumentation och saknar stöd för vad de skriver. Några åsikter sprids, men det mesta försvinner snabbt. Viss smutskastning verkar ändå vara acceptabel, och jag konstaterar att när bedömningar görs med bristande eftertanke eller saklig grund, så har de som beslutar inte mycket att hämta i ansvarsutkrävande.