Åbo stads uppkomst och historia beskrivs

Beskrivning över Åbo stad. Fortsättning, se nr 31, s. 245.

Historisk del.

§ 108. Historien och gamla minnesmärken ger inget klart besked om när Åbo stad först anlades. Såväl Juslenius (i sin Aboa vetus & nova, s. 26 och följande) som Wasström (i sin ekonomiska beskrivning över Åbo stad, s. 6) anser att staden sannolikt är lika gammal som själva folket. I så fall är det dock märkligt att historieskrivarna, när de skildrar särskilt kung Erik IX:s tåg till Finland och landets underkuvande, inte med ett ord nämner någon stad här eller dess intagande – en omständighet som knappast hade kunnat förbigås om någon stad då redan hade funnits.

Våra äldsta förfäder kunde, liksom många andra ohyfsade folkslag, i sin enkelhet mycket väl klara sig utan stadslivets och näringarnas bekvämligheter. Det förefaller därför troligare att staden faktiskt inte är äldre än kristendomen i landet. Sedan Räntämäki eller Sankta Marie kyrka, förmodligen på 1100-talet, först byggdes här, och biskopen med flera andliga efter hand fick sina säten i trakten, gav dessa inrättningar sannolikt – liksom på vissa platser i Sverige – de första förutsättningarna för att en stad kunde anläggas. Folket, som då ofta och flitigt började samlas hit från landsbygden vida omkring till de allmänna gudstjänsterna, torde ha funnit dessa tillfällen lämpliga för köp- eller byteshandel. Det kunde också lätt falla någon in att vid dessa folksamlingar bjuda ut de varor som var mest nödvändiga och användbara. Till själva kyrkobyggnaden och dess utsmyckning krävdes dessutom flera slags hantverkare, som förmodligen slog sig ned häromkring och samtidigt betjänade de katolska prästerna, vilka, vana vid ett bekvämare liv, knappast länge kunde undvara deras arbete.

Så lades småningom grunden till en köping alldeles intill Sankta Marie kyrka, kanske på den udde som bildas där åarna Aura och Vähäjoki flyter samman, eller nära den plats där Korois hemman nu ligger. När staden sedan flyttades till sin nuvarande plats vet man inte heller med full visshet, men att det skedde efter år 1226, eller snarare år 1229, är obestridligt (se C. R. von Celse, Apparatus ad Historiam Sveo-Gothicam, sekt. I, s. 62, jämförd med Örnhielms kyrkohistoria, bok IV, kap. 4 och 5, s. 464 och 491 och följande). Sedan domkyrkan byggts här och biskopssätet flyttats hit från Räntämäki, måste också staden efter hand ha flyttats hit, varvid de tidigare tomterna lämnades öde och obebodda.

§ 109. Allteftersom folkmängden och handeln ökade, växte staden åt alla håll, i synnerhet längs den nedflytande ån. I äldre tider var den trångt och oordnat byggd, till dess att vår store hushållare, riksdrotsen och generalguvernören i Finland greve Per Brahe gav den mer utrymme och en ordentligare utformning. Den så kallade Nystaden bebyggdes först genom hans pådrivande. Ett stycke av Biskopsåkern uppläts också åt staden för anläggande av nya tomter, och dessutom uppfördes och reglerades hus och gator på ett ordentligare sätt. För dessa kostnader fick invånarna åtskilliga eftergifter på sina skatter, både till kronan och till staden (ytterligare upplysningar finns hos Wasström, anfört arbete, s. 10 och följande).

§ 110. Så länge hela den finska och österbottniska handeln gick genom Åbo var stadens verksamhet mycket betydande, och staden hade sådant anseende att den i början av 1600-talet hade fyra borgmästare och nio rådmän. Samuel Justander berättar i sitt tal om åboländska fornminnen (hållet och tryckt här 1679), s. 4, att det här fanns köpmän så förmögna att de ägde fyra eller fem egna skepp (förmodligen skutor?), vilka de lastade med egna varor – spannmål, tjära med mera – och sände till Tyskland, ja ända till Holland. Åtskilliga utländska köpmän, dels tyska, dels skotska, lockades då att slå sig ned här, och flera av deras efterkommande utövar ännu sina förfäders näring.

Men sedan städer började anläggas även i Österbotten, och det på 1600-talet inrättade Tjärukompaniet drog till sig all tjära som tillverkades i detta vidsträckta land – tjära som tidigare endast exporterats till utlandet av Åbos borgare – började stadens handel och anseende småningom avta, så att den vid mitten av samma århundrade inte hade mer än tre borgmästare, och slutligen två, vid vilket antal det sedan dess förblivit. Sedan Tjärukompaniet upphörde fortsatte de österbottniska städerna likväl att sälja sina varor direkt till Stockholm, och Åbo borgerskaps upprepade ansökningar om att den österbottniska handeln skulle flyttas hit avslogs flera gånger, med motiveringen att det skulle vara till skada och förfång för andra städer.

§ 111. Stadens läge vid en å torde ha gett första upphovet till dess svenska namn Åbo. Det finska Turku är inget annat än en förvrängning av det svenska ordet torg, i vilken betydelse det ännu används – ytterligare ett bevis på att någon stad inte fanns här innan landet intogs av svenskarna och fick nya invånare som började ägna sig åt stadsnäringar. (Reds. anm.: Texten avbryts här mitt i en mening och fortsätter i ett senare nummer.)

Beskrifning öfwer Åbo Stad. Forts. se N:o 31. s. 245.

Historica.

§. 108.

Historien, eller gamla Minnes-märken, utreda aldeles icke när Åbo Stad först blifwit anlaggd. Så wäl Juslenius (*) som Wafsström (**) anse den sannolikt wara lika så gammal som sielfwa Nation. I det fallet synes dock nog besynnerligt, at Häfdatecknarena, när de omtala i synnerhet K. Erich IX:s tåg til Finland och deß underkufwande, ej med et ord nämna om någon Stad härstädes, eller deß intagande; hwilken

(*) I sin Aboa vetus & nova p. 26 seqq. (**) I sin Oecon. Beskr. öfwer Åbo Stad p. 6.

ken omständighet dock näppeligen af dem hade kunnat förbigås, om någon Stad då redan här hade warit byggd. Wåra äldsta Förfäder, äfwen som många andra ohyfsade folkslag, kunde aldeles wäl i sin enfald umbära Stads-lefnadens och näringarnes beqwämligheter. Troligare synes således, at den wärkeligen ej är äldre än Christendomen här i landet. Sedan Rändämäki eller St. Mariæ Kyrka, förmodeligen i 12:te århundradet här först upbyggdes, och Biskopen, med flere Andelige, däromkring äfwen fingo efter hand sina säten; gåfwo deßa inrättningar förmodeligen så här som på några ställen i Swerige, första anledningar til någon Stads anläggning. Folket, som då tidt och träget började hitsamlas ifrån landet widt omkring, til de allmänna Gudstjensterne, torde funnit deßa tilfällen de beqwämligaste til någon Köp- eller bytes-handels inrättning. Det kunde ock lätteligen falla någon in, at wid deßa folkets sammankomster hafwa til föryttrande de för dem nödigaste och beqwämligaste waror. Til sielfwa Kyrkobyggnaden och deß prydnad, fordrades deßutom flere slags Handtwärkare, som förmodeligen då satte sig ned häromkring, och därjämte äfwen betjänte de Catholska Prästerna, som wana wid en beqwämligare lefnad, näppeligen länge kunde umbära deras arbeten. Således lades småningom grund til en Köping, näst omkring St. Mariæ Kyrka, kanske på den udde, som formeras af Aura och Wähäjoki sammanflytande åar, eller nära wid det stället där Korois Hemman nu är beläget. När den sedermera blifwit flyttad til sit nuwarande ställe, wet man ej heller med full wißhet. At det skedt efter år 1226 eller häldre år 1229, är dock owe-

dersägligt (*). Sedan Domkyrkan här blef upbyggd, och Biskops-sätet hit förlades ifrån Rändämäki, måste ock Staden småningom blifwit hitflyttad, då de förre tomterna således lämnades öde och obebodde.

§. 109.

Alt som folkmängden och rörelsen tiltog, utwidgades den äfwen åt alla sidor; i synnerhet längs utmed den nedflytande ån. Den war i äldre tider trångt och oordentligen byggd, til deß at wår store Hushållare, Riks-Drotzen och General-Gouverneuren i Finland Grefwe Pehr Brahe gaf den mera utrymme och et ordenteligare skick. Den så kallade Nystaden blef genom hans pådrifwande först bebyggd. Et stycke af Biskopsåkern blef ock Staden til nya tomters anläggande inrymd, och deßutom alla wärd-öst inrättade hus och gator ordentligare upsatte och reglerade; för hwilken kostnad inwånarena fingo åtskilliga eftergifter på sina utskylder, så til Kronan som Staden (**).

§. 110.

Så länge hela så wäl Finska som Österbotniska handeln gick igenom Åbo, war deß rörelse ganska betydlig, och Staden i det anseende, at den i början af 16 sec. hade 4 Borgmästare och 9 Rådmän (***). Åtskilliga utländska dels Tyska,

(*) Se Herr C. R. von Celse Apparat. ad Hist. Sveo-Goth. Sect. I. p. 62. jämf. med Örnhjälms Hist. Sveonum Gothorumque Eccles. L. IV. C. 4 & 5. p. 464 och 491 följ.

(**) Widare underrättelse härom kan fås hos Wafsström, l. c. p. 10 och följ.

(***) Sam. Justander i sin Orat. de qui-

ska, dels Skottska Köpmän låckades då at sätta sig här neder, af hwilkas efterkommande åtskilliga än idka sina förfäders näring. Men sedan Städer äfwen började anläggas i Österbotten, och det på 1600:de talet inrättade Tjäru-Compagniet drog til sig all den tjära, som i detta widlyftiga land tilwärkades, men tilförene endast af Åbo Borgare blifwit på utrikes orter exporterad; började deß rörelse och anseende småningom at aftaga, så at den in medio af sistnämnde seculo ej hade mer än 3 Borgmästare, och sluteligen 2, wid hwilket antal det sedermera hittils förblifwit. Sedan Tjäru-Compagniet uphörde, fortforo likwäl de Österbotniska Städerna alt framgent at föryttra sina waror directe på Stockholm, och Åbo Borgerskaps itererade ansökningar, om Österbotniska handelns hitflyttande, blefwo flere resor afslagne, såsom ländande andra Städer til prejudice och förfång.

§. III.

Stadens belägenhet wid en å, torde gifwit första anledningen til deß Swenska namn Åbo. Det Finska Turku är ej annat än en brytning af det Swenska ordet Torg; uti hwilken bemärkelse det ock än nyttjas: til ytterligare bewis derpå, at någon Stad här ej warit til, innan landet af de Swenska blifwit intaget, och af dem fått nya inwånare, som här började idka Stads-man-

busdam antiquitatibus Abogicis (hållen och tryckt härst. 1679), berättar s. 4, at här funnos Köpmän af den förmögenhet, at de ägde 4 eller 5 egne skepp (förmodeligen skutor?) hwilka de med egna waror, spannemål, tjära ɔc. lastade, sände ut til Tyskland, ja alt til Holland.