Vid översten och riddaren J. W. Ælgenstiernas död, den 3 augusti 1783.
Dikten inleds med ett citat av Lucanus: "Detta var Catos orubbliga levnadsregel – att offra sitt liv för fäderneslandet och att tro sig född, inte för sig själv, utan för hela världen."
En blick – o fasans furste! Jag såg din lie slå. Fritt bland jordens folk får du skörda grymma segrar. Allsmäktiga försyn! Hur ska jag förstå att dygdens lyckliga barn – ack, vad de är få – att dygdens lyckliga barn ska lyda dödens lagar? Borde inte de, som i själens storhet står Dig närmast, få leva för evigt till sitt släktes gagn? Ska livets bödel fritt få mörda både dygd och laster?
Så förvillas tankens lopp när jag, närd av fåfäng tröst, ser dig, hedersman, dra din sista suck; jag ser dig leende ta ditt sista avsked för att följa ödets stränga röst. Men – vilket brottsligt övermod att klaga på himlens vishet! Som lön för min djärvhet och som en rättvis bestraffning borde Han ha slungat blixten mot mitt bröst.
Vilken sorg! Du har gått bort. Du fick dock uppnå nästan den yttersta gränsen för människans levnadsdagar – det borde vi besinna för att lätta sorgens tyngd. Men – ändå hårda lag! Du ska för evigt försvinna. Vi känner vad vi mist – vi vet vad du var.
Vad utgör människans rätta prägel? Vad gör att Catos namn består genom tidevarven? Är det inte Catos dygd, är det inte hans exempel? Finns här inte samma dygd? Du får samma lovord: att äran följde i dina spår. Så, verkligt store man, går även du segrande för att se ditt minne helgat i ärans gyllene tempel.
Gråt, mänsklighet. Det är din rätt. Det ligger i ditt hjärtas natur. Det gör din börda lätt. Till och med avundens svarta troll, som plågar livets skiften, strör med lömsk och illasinnad hand lagrar på graven.
Som lön för allt gott du gjort skänker vi dig på gravens rand en mängd av tårar. Vilken äkta minnesvård! Vilken stor och kunglig lott! Kan du i dödens natt begära mer av oss? Om världen förmått se din ära, hade du säkert fått mer av världen.
J.