Reseskildring om engelsmännens seder och livet i London

Spridda anteckningar om engelsmännens lynne, i synnerhet Londonbornas.

I England anses tulltjänstemännen tillhöra det lägst ansedda ståndet, och eftersom de själva vet om detta är de mycket hövliga och ödmjuka. Därför är man också mycket hövlig mot dem när man har något ärende hos dem.

De engelska värdshusen är i allmänhet mycket dyra, både för engelsmännen själva och för utlänningar.

Allmänna postvagnar får inte resa på söndagar annat än i yttersta nödfall.

Engelsmännen använder ett slags vagnar med sex hästar, med vilka man på en dag kan färdas från Dover till London, en sträcka på 28 mil (Reds. anm.: sannolikt avses engelska mil), mot en guinea i avgift. Tjänstefolket reser för halva priset. Under dessa vagnar finns ett rymligt lastutrymme för förvaring av kläder och andra saker, för vilket en särskild avgift betalas.

Mellan Dover och London håller många stråtrövare till, vilket man kan sluta sig till av de många, och för det mesta "fruktbärande", galgar som man passerar längs vägen.

Landsvägarna är till största delen i gott skick i England, vilket till stor del beror på att fraktvagnar sällan används där, eftersom sjövägen ger möjlighet att bekvämt transportera alla slags varor. Inbördeskrigen har också bidragit till detta. Parlamentet vidtog dock lagstiftningsåtgärder i frågan under Georg II:s tid.

Vägunderhållet bekostas av dem som vill använda vägarna. Varje by har en bom som stängs för de ankommande vagnarna. Där betalas en bestämd avgift enligt en uppspikad taxa, beräknad efter antalet hästar. Inget stånd är befriat från detta – kungen själv är underkastad samma regel, och om han inte låter betala avgiften i förväg förblir bommen stängd.

I England finns förträffliga gästgivargårdar. De är visserligen dyra, men där blir den engelske lorden lika väl betjänad som hemma hos sig själv, och med en renlighet som saknar motstycke. Värden, som ibland är den mest betydande personen i hela trakten och inte sällan äter vid samma bord som lorderna själva, är ett slags statsman och invigd i alla de hemliga intriger som smids i hans hus för att vinna röster vid parlamentsvalen. Gästgivare och gästgivargårdar har denna ställning i England eftersom de engelska herrarna, som på grund av sina täta resor mestadels använder postvagnar och postens hästar, sätter en ära i att betala i proportion till sin värdighet, och engelsmännen i allmänhet håller fast vid principen att inte snåla på resor.

Ett litet stycke från Canterbury får man syn på en hoprullad skylt på ett fordom ryktbart värdshus, där hertigen av Nivernais, som på 1760-talet kom till England med fredsbudskap, behandlades som en fiende. För en kvällsmåltid för tre till fyra personer ur hans följe krävdes 50 guineas, vilka hertigen betalade utan invändning. Gästgivaren skröt om detta rofferi, och adeln från Canterbury och grevskapet Kent, som samlades där varje månad, uppmanade hertigen att stämma gästgivaren. När han avböjde detta åtog sig adeln att hämnas i nationens namn: alla medlemmar förband sig med ed att aldrig mer hålla sina sammankomster på detta värdshus och att aldrig stiga in där under sina resor. När detta beslut, tillsammans med skälen till det, kungjordes i tidningarna följdes exemplet av alla engelsmän som reste till och från Canterbury. Värdshuset stod öde och värden, som ruinerades inom sex månader, kördes därifrån, sedan han först tvingats sälja allt sitt bohag för att betala sina fordringsägare – vilka också hade anslutit sig till bojkotten. Ett exempel som borde tjäna som varning för giriga och oförskämda värdshusvärdar i alla länder.

Westminster utgör genom sin vackra bro samt sina breda och jämna gator det vackraste kvarteret i staden London. Leicester Fields ligger intill Westminster och består av små hus i två våningars höjd. Främlingar kan där få ganska enkelt möblerade rum för en till en och en halv guinea i veckan för den första våningen och ungefär hälften för den andra. I London kan man på sitt härbärge inte få någonting utan pengar – till och med tvättvatten måste betalas särskilt. Via Oxford Street kommer man till Holborn, därifrån till Strand som leder till S:t Paulskatedralen, därifrån mot börsen och vidare mot Towern, och sedan över London Bridge genom Southwark till Westminster.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Strödde anteckningar rörande Engelsmännernes lynne och i synnerhet deras som bo i London.

I England är Tullbetjeningen ansedd för det sämsta Ståndet och detta, som de sjelfwe weta, gör dem mycket höflige och ödmjuke, därföre äfwen mycket höflig emot dem med hwilke de hafwa något at uträtta.

Engelske Wärdshusen äro i allmänhet mycket dyra, så för Engelsmännerne sjelfwe, som för utlänningar.

Allmänna Post-wagnar få icke utan högsta nödfall resa om Söndagarne.

Engelsmännerne nyttja et slags Wagnar med 6 Hästar före, hwarmed man på en dag kan komma ifrån Douvres til London, som utgöra 28 mil, emot en Guinee i förlön. Betjenterne fara emot halfwa penningarne. Under deße Wagnar är et widlyftigt Magazin til förwarande af kläder och andre saker, hwarföre särskild skjuts betalas.

Emellan Douvres och London uppehålla sig mycket Stråtröfware, hwilket kan skönjas af de många och merendels fruktbärande Galgar, som däremellan träffas.

Landswägarne äro til större delen i slätt tilstånd uti England, hwilket mycket däraf härrörer, at Fraktwagnar därstädes sällan brukas; emedan sjöwägen gifwer tilfälle at beqwämligen öfwerföra allahanda Waror. Inbördes krigen hafwa äfwen gjordt sitt därtil. Parlamentet i Georg den 2:s tid har likwäl i detta ämnet widtagit Författningar.

Wägarnes underhållande tilkommer dem som wilja betjena sig däraf. Hwar By har en bom, som sluter sig för de ankommande Wagnarne. Där betalas en wiß utgift, rättad efter upspikad Taxa och uträknas efter antalet af Hästarne. Intet Stånd är härifrån frikänt, Konungen sjelf är densamma underkastad; och om han icke låter förut betala denna afgift, förblifwer bomen tilsluten.

Uti England äro förträfflige Gästgifwaregårdar, i sanning något dyra, men där den Engelske Lorden är lika wäl betjent som hos sig sjelf och med en snygghet som är oförliknelig. Wärden som ibland är den betydligaste personen i hela landsbygden och icke sällan spisar wid samma bord med sjelfwe Lorderne, är en sort Statsman och medwittne til alla de hemliga stämplingar som i hans hus anläggas til winnande af röster wid Parlaments-walen. Gästgifware och Gästgifwaregårdar äro på denna fot i England, emedan de Engelske Herrarne, som, i anseende til deras täta resor, merendels betjena sig af Postwagnar och deras Hästar, göra sig en heder däraf at betala i proportion efter deras wärdighet och Engelsmännerne i allmänhet hysa den principen, at icke spara på resor.

Et litet stycke ifrån Canterbery blifwer man warse en hoprullad Skylt på et fordom ryktbart Wärdshus, där Hertigen af Nivernois, hwilken på 1760-talet kom med freds-tidningar til England, blef handterad såsom fiende. För en aftonmåltid med 3 til 4 personer af hans suite fordrades 50 Guineer, dem Hertigen utan inwändning betalte. Gästgifwaren gjorde sig en heder af detta rofferi och Adelen ifrån Canterbery och Provincen Kent, som månatligen därstädes samlades, anmodade Hertigen at lagligen tiltala Gästgifwaren; men då sådant wägrades, åtog sig denna Adel at hämnas i Nationens namn, hwilket således wärkstältes, at alla Ledamöterne edeligen förbundo sig at aldrig hålla sine sammankomster på detta Wärdshuset och at aldrig under sina resor stiga därin. Då detta beslut jämte orsakerne i de allmänna papperen blef kungjort, följdes samma efterdöme af alla Engelsmän som anstälte resor til och ifrån Canterbery. Wärdshuset blef öde och Wärden, som ruinerades innom 6 månaders tid, kördes därifrån, sedan han förut nödgats sälja alt sitt husgeråd til Borgenärernes betalning, som äfwen ingått i conspirationen. Et exempel, som borde tjena til warnagel för glupske och oförskämde Wärdshushållare i alla Länder.

Westminster utgör igenom sin wackra bro samt breda och jämna gator, det wackraste qwarteret i Staden London. Leicester Fields ligger bredewid Westminster och är indelt i små hus af 2 wåningars högd. Främmande kunna där bekomma rum ganska legert meublerade emot en a en och en half Guinee i weckan för den första och ungefärligen hälften för den andra wåningen. I London kan man uti sitt härberge århålla ingenting utan penningar, alt ända til och med twättwatten måste särskilt betalas. Igenom Oxfordsgatan kommer man til Hollburn, därifrån til Strand som leder til St. Pauli Kyrka, därifrån åt Beursen och så widare åt Tower samt sedermera öfwer Londons bro igenom Soutwork til Westminster.

(Fortsättning härnäst.)