Tidningssida ur DAGLIGT ALLEHANDA, 1783-08-06
DAGLIGT ALLEHANDA • 1783-08-06

Reseskildring om engelsmännens seder och livet i London

1783Gustav III · Gustavianska tiden · Revolutionernas tid
Regent
Gustav III — tar makten i en statskupp 1772
Sverige då
Finland är en del av Sverige · kriget mot Ryssland 1788–90 · ca 2,2 miljoner invånare
Epok
Gustavianska tiden — kulturell blomstring — opera, akademier och enväldig kung
Samtidigt
Amerikanska frihetskriget · franska revolutionen bryter ut 1789
Historisk karta över Europa
Europa 1783 — upplysningstidens Europa · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Spridda anteckningar om engelsmännens lynne, i synnerhet Londonbornas.

I England anses tulltjänstemännen tillhöra det lägst ansedda ståndet, och eftersom de själva vet om detta är de mycket hövliga och ödmjuka. Därför är man också mycket hövlig mot dem när man har något ärende hos dem.

De engelska värdshusen är i allmänhet mycket dyra, både för engelsmännen själva och för utlänningar.

Allmänna postvagnar får inte resa på söndagar annat än i yttersta nödfall.

Engelsmännen använder ett slags vagnar med sex hästar, med vilka man på en dag kan färdas från Dover till London, en sträcka på 28 mil (Reds. anm.: sannolikt avses engelska mil), mot en guinea i avgift. Tjänstefolket reser för halva priset. Under dessa vagnar finns ett rymligt lastutrymme för förvaring av kläder och andra saker, för vilket en särskild avgift betalas.

Mellan Dover och London håller många stråtrövare till, vilket man kan sluta sig till av de många, och för det mesta "fruktbärande", galgar som man passerar längs vägen.

Landsvägarna är till största delen i gott skick i England, vilket till stor del beror på att fraktvagnar sällan används där, eftersom sjövägen ger möjlighet att bekvämt transportera alla slags varor. Inbördeskrigen har också bidragit till detta. Parlamentet vidtog dock lagstiftningsåtgärder i frågan under Georg II:s tid.

Vägunderhållet bekostas av dem som vill använda vägarna. Varje by har en bom som stängs för de ankommande vagnarna. Där betalas en bestämd avgift enligt en uppspikad taxa, beräknad efter antalet hästar. Inget stånd är befriat från detta – kungen själv är underkastad samma regel, och om han inte låter betala avgiften i förväg förblir bommen stängd.

I England finns förträffliga gästgivargårdar. De är visserligen dyra, men där blir den engelske lorden lika väl betjänad som hemma hos sig själv, och med en renlighet som saknar motstycke. Värden, som ibland är den mest betydande personen i hela trakten och inte sällan äter vid samma bord som lorderna själva, är ett slags statsman och invigd i alla de hemliga intriger som smids i hans hus för att vinna röster vid parlamentsvalen. Gästgivare och gästgivargårdar har denna ställning i England eftersom de engelska herrarna, som på grund av sina täta resor mestadels använder postvagnar och postens hästar, sätter en ära i att betala i proportion till sin värdighet, och engelsmännen i allmänhet håller fast vid principen att inte snåla på resor.

Ett litet stycke från Canterbury får man syn på en hoprullad skylt på ett fordom ryktbart värdshus, där hertigen av Nivernais, som på 1760-talet kom till England med fredsbudskap, behandlades som en fiende. För en kvällsmåltid för tre till fyra personer ur hans följe krävdes 50 guineas, vilka hertigen betalade utan invändning. Gästgivaren skröt om detta rofferi, och adeln från Canterbury och grevskapet Kent, som samlades där varje månad, uppmanade hertigen att stämma gästgivaren. När han avböjde detta åtog sig adeln att hämnas i nationens namn: alla medlemmar förband sig med ed att aldrig mer hålla sina sammankomster på detta värdshus och att aldrig stiga in där under sina resor. När detta beslut, tillsammans med skälen till det, kungjordes i tidningarna följdes exemplet av alla engelsmän som reste till och från Canterbury. Värdshuset stod öde och värden, som ruinerades inom sex månader, kördes därifrån, sedan han först tvingats sälja allt sitt bohag för att betala sina fordringsägare – vilka också hade anslutit sig till bojkotten. Ett exempel som borde tjäna som varning för giriga och oförskämda värdshusvärdar i alla länder.

Westminster utgör genom sin vackra bro samt sina breda och jämna gator det vackraste kvarteret i staden London. Leicester Fields ligger intill Westminster och består av små hus i två våningars höjd. Främlingar kan där få ganska enkelt möblerade rum för en till en och en halv guinea i veckan för den första våningen och ungefär hälften för den andra. I London kan man på sitt härbärge inte få någonting utan pengar – till och med tvättvatten måste betalas särskilt. Via Oxford Street kommer man till Holborn, därifrån till Strand som leder till S:t Paulskatedralen, därifrån mot börsen och vidare mot Towern, och sedan över London Bridge genom Southwark till Westminster.

(Fortsättning i nästa nummer.)

Bakgrund

Under 1700-talet var reseskildringar från främmande länder ett populärt inslag i europeiska tidningar. England, och särskilt London, fascinerade läsarna som Europas ekonomiska och politiska stormakt, och svenska tidningar publicerade gärna anteckningar om engelsmännens seder, priser och samhällsliv.

Texten skildrar det engelska systemet med vägtullar, så kallade turnpikes, där vägunderhållet finansierades av trafikanterna genom bomavgifter enligt fastställd taxa. Systemet byggdes ut kraftigt under 1700-talet och bidrog till att de engelska landsvägarna ansågs vara i bättre skick än på många andra håll i Europa. Att inte ens kungen var undantagen från avgiften framhölls ofta som ett exempel på engelsk laglydnad och likhet inför lagen.

Hertigen av Nivernais, Louis Jules Mancini-Mazarini, var en fransk diplomat som sändes till London för att förhandla om den fred som avslutade sjuårskriget, sluten i Paris 1763. Episoden med det ockrande värdshuset nära Canterbury, och den bojkott som Kents adel organiserade som hämnd, återges här som ett moraliskt föredöme mot giriga värdshusvärdar.

De platser som nämns i London – Westminster, Leicester Fields (dagens Leicester Square), Oxford Street, Holborn, Strand, S:t Paulskatedralen, börsen, Towern och Southwark – utgjorde de klassiska hållpunkterna för utländska besökare i den snabbt växande världsstaden, som vid denna tid var en av de största i Europa.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter