När armodstyngden jämt mig trycker

Tålamod

När fattigdom tynger mig, när sorgen griper tag om mitt hjärta och när till och med himlen tycks dra sig undan det jag tidigare satte mitt hopp till; när jag hålls nere av överordnades makt och plågas av nära och käras klagomål, då samlas all smärta och pressar fram en trög, mörk och sluten dag.

När en vän sviker en ed och en annan luras, när allt går sönder och fördelas, då växer längtans oro. Leenden blir få, och vem finns då som kan ge tröst? Har jag låtit hoppets svaga strimma försvinna ner i känslornas djupa hav?

Med osynliga band skulle vänskap skydda, som en nåd från allsmäktig hand, men nu håller oro och rädsla på att försvinna bort.

Nej! Låt oss minnas styrka och kraft! Ta ett ädlare beslut och låt tanken genast bli klar. Även om plågor omger dig, försök att bära dem uthålligt. Även om motgångar tynger dig och tvivel slår rot i hjärtat, kommer en dag styrka att växa ur tålamodets tröst.

Som hästens rygg böjs lugnt när tyngden av arbete vilar på den och återgår till sin form när bördan lättar, så bryts och förloras den hårda eken när den står stolt och stel. Det uthålliga sinnet kan däremot uthärda prövningar och till sist njuta av frukten av sitt tålamod.

``` Tålamoder.

När armodstyngden jämt mig trycker, När sorgen hjertat fattar opp, När himlen sjelf ock undanvicker Det, hvarpå byggdes förr mit hopp; När kufvad utaf förmäns mycke, Och plågad utaf käras qnag, Jag hopar gryning båda trycke En töknig, mörk och förslut dag; När ed en vän, den andre låg Som öfada sunder med mig deltes, Då lenkans und i segren fettes; Snapt men vårdar på mig les; Hvad fins väl då, som tröst kan ge? Man jag fält hoppets smikka fläcka Uti förännslens hjupa haf? Med morlige band det kärret täcka, Som uti nåd allmagtin gaf, Men nu af engslan tynar af? Nej! här förminne hves och häfva! Lät fatta ädlare besluat! Och silta tankar genast anskva. Fast uren plåger kring dig snofwa, Tar, at dem iätägt härda ut; Fast offerblöjor på dig trycka Och ohttro bro i hjuret nes; En gång skal föde ermytber tryka Uti tålamod at trösta ner. Som reöta sammen vänligt böjes, När helsans nööd deröfver far, Men uti lignet oflad böies; Och samma rathet återtar; Då deremot den fryska eken Sår bräket och bruten futta leken. Så nögha sinnet afnen fåt Möd förnemst fut den fullhet njuto, ```